Jag läste Svensk Jakts granskning av hur länsstyrelsen arbetar med avlysningar på vår gemensamt ägda statliga mark i Västerbottensfjällen.

Det vill säga: Inte alls.

Som det fungerar nu är det i stället samebyn som avgör vilka områden som ska avlysas. Tjänstemännen på länsstyrelsen i Västerbotten lyssnar bara på vad samebyn säger:

”Vi ifrågasätter inte det utan det bygger på tillitsbaserat system”, säger Björn Jonsson på länsstyrelsen i Västerbotten till Svensk Jakt.

Struntar i lagen

Utan att kontrollera någonting så fråntar länsstyrelsen i Västerbotten ripjägare den lagstadgade rätt vi har till jakt på statens mark i fjällvärlden.

I alla andra sammanhang i Sverige det är lagar och förordningar som styr landet, men inte i Västerbottens fjällvärld.

Här struntar tjänstemännen på länsstyrelsen helt i den arbetsbeskrivning som är fastslagen i lagböcker.

Förvaltningslagen (2017:900): ”En myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver.”

Tydliga instruktioner

Hur ärendet gällande avlysningar ska hanteras av tjänstemännen är i det här fallet tydligt angivet i olika lagar och förordningar:

Rennäringsförordningen (1993:384):

”3 § Rätt till sådan småviltsjakt och sådant handredskapsfiske som inte bedrivs yrkesmässigt på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen ska upplåtas om
1. Någon olägenhet av betydelse inte uppkommer för rennäringen.”

Från bör till ska.

Småviltsjakt ska alltså upplåtas. Förordningen ändrades från bör till ska när småviltjakten öppnades 1993. Om någon ”olägenhet av betydelse inte uppkommer för rennäringen”.

25 renar

Vad är då olägenhet av betydelse enligt lagtexterna gällande renskötsel? Det enda som är angivet i lagar och förordningar (utöver självklarheter som nära bebyggelse och renhagar) står i Jordbruksverkets föreskrifter om småviltsjakt 1993:95 §4: ”Jakträtt får inte … … upplåtas för område närmare än 500 meter från ansamling av minst 25 renar inom ett område om 100×100 meter eller mindre.”

Det enda som anges i lagar och förordningar är alltså jag inte får jaga ripa inom ett område närmare än 500 meter från ansamling av minst 25 renar inom en hektar.

Orimliga avlysningar

Hur är det då möjligt för tjänstemännen på länsstyrelsen i Västerbotten att under första ripjaktveckan stänga av så enormt stora områden på grund av betydande olägenhet för rennäringen? Tittar jag på områden som är avstängda på Södra Storfjällsområdet och i Kultsjödalen handlar det om uppskattningsvis 250000 hektar.

Räknar man bakvägen utifrån vad lagar och förordningarna säger om betydande olägenhet för rennäringen blir de stora avlysningarna än mer orimliga.

Betydligt mindre arealer

Enligt Sametingets uppgifter får de aktuella samebyarna maximalt ha 22100 renar (årskalv ej inräknat). Räknar vi med att hälften av renarna har levande kalv i slutet av augusti blir det 33150 renar.

Och eftersom definitionen av betydande störning som hindrar jakt är 25 renar inom 100×100 meter, är det bara att dela totala antalet renar med 25 för att få fram hur många hektar som maximalt skulle kunna vara avlyst.

33150 delat med 25 är lika med 1326 hektar.

Och den uträkningen skulle även innebära att renarna är perfekt utspridda på hela området.

Gör ert jobb!

Perfekt utspridda är de förstås inte, utan samlas även i större hjordar. Å andra sidan rör sig renarna, så ett rimligt avlyst område är självklart större i verkligheten än den uträknade siffran. Säg tio gånger så stor yta, vilket ger 13 360 hektar.

En minst sagt stor skillnad mot de cirka 250 000 hektar som nu är avlysta.

Det är hög tid att börja läsa lagtexterna och göra ert jobb på riktigt, tjänstemän på Länsstyrelsen i Västerbotten!
Arg ripjägare, Västerbotten