Naturvårdsverket har ändrat hållning i frågan om samarbete mellan de små jaktmarkerna, för att de ska tilldelas en licensälg. Nu tillåts sammanslagningar av marker inom hela älgförvaltningsområden.
Det, tillsammans med mitt förslag som jag beskriver här i artikeln, kommer att underlätta samarbete inom älgjakten på de små jaktmarkerna på ett radikalt sätt.

Här kommer en kort sammanfattning av domen: Domen återställer till älgjägaren, det registrerade licensområde på 145 hektar, som länsstyrelsen avregistrerade. Kammarrätten slår fast att länsstyrelsen inte har något stöd i författningen för sitt beslut att avregistrera jägarens licensområde. Bakgrunden är att länsstyrelsen krävde 150 hektar för att få skjuta en älgkalv. Jägarens licensområde var endast 145 hektar. Det räckte därmed inte till för att få fälla en älgkalv, varvid länsstyrelsen felaktigt avregistrerade området.

Ett tillfälle
Många sakkunniga i jaktfrågor såg ett hot mot den nya älgförvaltningen i denna dom. I motsats till dem ser jag ett gyllene tillfälle att starta upp något nytt, som kommer att vara helt överlägset dagens modell.
Fram till idag, kopplar länsstyrelsen ihop en registrering av ett licensområde med en viss tilldelning av älg. Detta innebär att länsstyrelsen blir tvungen att registrera och avregistrera områden i takt med älgförekomsten.

Med mitt förslag kommer en registrering av ett licensområde inte med automatik att innebära att man får en tilldelning av älg. Förenklat skulle man kunna säga, att systemet inte längre blir ett utan två paket. Det registrerade området blir ett paket och tilldelning av älg blir ett annat.

Som ett pantbrev
Denna uppdelning, ger möjlighet att hantera sakfrågan på ett helt revolutionerande sätt. Förslaget jag lämnat till Naturvårdsverket är att registreringen av ett licensområde ska hanteras likt ett pantbrev på en fastighet.

Ett pantbrev är en värdehandling som ägs av den som betalat för det. Eftersom en registrering av ett licensområde kostar cirka 3.000 kronor, så bör det också hanteras som en värdehandling, som ägs av jakträttsinnehavaren som tilldelats denna registrering.
Med en databas som hanterar dessa registreringar, som lämpligen utrustas med ett registreringsnummer, kommer myndigheternas arbetsbörda att krympa avsevärt, samtidigt som de små markernas möjlighet till samarbete, för att erhålla en licensälg underlättas.

Utifrån detta resonemang blir min uppmaning till landets länsstyrelser: Hantera registreringarna utifrån det förslag som jag har skissat upp, eftersom att domen i kammarrätten i praktiken redan förvandlat denna registrering, till ”älgjägarnas pantbrev”.
Sture Nilsson
Sjulsmark