Det går att räkna upp många fördelar och jag tänker återkomma till den kanske viktigaste, men innan dess måste jag beröra avigsidorna.
I dag har till och med jaktformer förändrats genom användningen av pejlen. Räv med drivande hund jagas inte på samma sätt som när jag började följa med min far på rävjakter på 1980-talet. Då släpptes stövaren och jägarna intog sina pass, sedan gällde det att tålmodigt vänta på upptag och därefter på räven.
Numera sitter handenheten som fastlimmad i handen på många – kanske framför allt de yngre rovdjursjägarna. Drevet genskjuts och det springs och flåsas hej vilt. Att stå stilla på pass mer än fem minuter tillhör ovanligheterna.
Tyvärr händer det alltför många gånger att drev genskjuts med hjälp av bil. Ibland sker det i stridens hetta, jägaren tänker sig kanske inte för.
Men ibland sker det högst medvetet. En kalkylerad risk, för vi vet ju alla hur svårt det är att bli fälld för biljakt. Det går alltid att hävda att man avbrutit jakten för att hämta hunden som man trodde var på väg mot en ­trafikerad väg. Eller ljuga och påstå att viltet är påskjutet och att det handlar om ett eftersök.
Men de som gör så binder ris åt egen rygg. Ju mer vissa genar, ju mer vissa bryter mot lag och etik, desto större risk att alla jägare drabbas av striktare lagar och regler.

Många jägare skrattar oftast åt teknikutvecklingen och tycker lite skämtsamt att vi ser ut som marsmänniskor med alla antenner som sticker upp lite här och var.
Vi pratar också om att titta mindre på hundpejl­ens skärm. Många har svårt att slita ögonen från hundsymbol­ens digitala framfart – i stället för att vara uppmärksam på vad som händer i omgivningen.
Det här måste vi prata mer om. Jägareförbundet har blivit tystare i frågan.
Hundpejlen ger också möjlig­heter. Den räddar hundliv – och vilken hundägare vill inte kunna rädda sin hund?
I höstas hade jag släppt min jämthund Aron för att jaga älgkalv. Han fick dock ett kort ståndskall på en vuxen älg innan den – och Aron – drog iväg västerut.
Det här var på senhösten och isarna hade precis lagt sig över insjöarna i norra Sverige där jag jagar.
Älgen simmade över ett sund, medan Aron förmod­ligen försökte gena över isen. Men mitt i sundet, nedanför där älgen simmat över, var det en öppen vak.

Aron tog sig inte upp på iskanten efter att ha hamnat i vattnet. För att göra en lång historia kort fick jag tack vare pejlen klart för mig att han förmodligen var i fara. Jag kunde rädda hunden ur vaken i sista stund.
Utan pejl hade jag med största sannolikhet åkt hem med en tom hundbur den dagen. Därför kommer jag även fortsättningsvis att använda hundpejl och jag hoppas innerligt att vi får fortsätta använda dagens teknik.
Men vi måste göra det med förstånd och eftertanke. Största hotet mot att fortsatt få utnyttja tekniken, det är vi själva.