Jag kan inte annat än le åt det, då det framgår med all önskvärd tydlighet att verklighet har inget med dagens rovdjursförvaltning att göra. De mer ”rättrogna” som lämnat in sina dito, har talerätt, eftersom det numer handlar om en modefluga som vem som helst kan värna, säger man nej är man körd.
Med myndighetens goda minne har man nu godkänt fler tragedier, mer blodspillan i vargens namn, fler nedlagda näringar, helt otroligt. Man har fråntagit de som lever rovdjuren närmast, rätten att ha en åsikt i frågan, den tillfaller istället de som lever längst ifrån och betraktar på avstånd.
Må de känna sig stolta, må de sova gott om nätterna, i vetskap att de kunde ha hjälpt redan hårt prövade medmänniskor, men vände dessa ryggen.
Det är tid att samtliga drabbade nu förenar sig, och jobbar tillsammans, då den svenska trygghetsprincipen och välfärden med all tydlighet visat sig inte gälla för landsbygden.
Det gäller för ordnings skull inte endast i rovdjursfrågan, utan även när det kommer till infrastruktur och övriga bekvämligheter, som förefaller självklara för den urbana delen av samhället, men inte utanför 50-skyltarna.
Vad gäller rovdjursmodet heter det oftast att man måste anpassa sig, annars har man inte i rovdjurens rike att göra, jag vill påstå att vi har anpassat klart och att det räcker nu.
Så, låt oss nu, för våra traditioner, kulturer men även för sinnesro och upprättelse gå in i striden.

Sebastian Wilhelmsson
Naturskyddet Sverige