Vissa förhållanden blev märkbara i älgpopulation och ålderssammansättning när den stora älgstammen i slutet av 1980-talet sköts ner, bland annat började kalvarnas slaktvikter minska.

Efter älgstammens kraftiga tillväxt var målet att sänka älgens numerära utveckling. Detta utan något selektivt tänkande, såsom att spara stora tvåkalvskor. Det blev i stället ett hårt skytte rakt av. Vilket fick till följd att älgpopulationen blev ännu ojämnare i sin ålderssammansättning.

För 60 år sedan, när jag började jaga och studera älgar, var en normalt utvecklad oktoberkalvs slaktvikt omkring 80 kilo eller mer. Det var inte ovanligt med vikter över 90 kilo. I de nordsmåländska marker där jag haft förmånen att lära känna älgarna finns anteckningar i mina dagböcker från 1990-talet: många hondjur utan kalv, små hondjur och sent födda kalvar. Kalvar födda kring midsommar och i början av juli.

Älgforskaren Gunnar Markgren skriver: ”Kalvåret är den mest kritiska perioden i en älgs liv och den goda startens betydelse under kalvåret. Friska, robusta kalvar som överlever den första vintern i god kondition, det är grundvalen för en högvärdig älgstam.” 

Den goda startens betydelse för kalven börjar cirka åtta månader innan kalven föds, med att älgkon inte blir störd vid sin normala brunst. Om kon störs försenas brunsten – och hon kommer också att kalva senare. 

En kalv som föds sent tappar en månad eller mer av vegetationsperiodens näring och kommer därför inför vintern vara klart mindre än kalv som fötts vid normal tid.

Älgkons ålder, kondition och kroppsvikt påverkar också tidpunkten för ägglossning. Kvigor, 1,5 år gamla, och äldre hondjur ovulerar senare under hösten än hondjur i åldersspannet 2–10 år. 

I alla åldersklasser ovulerar hondjur med lägre vikter senare än hondjur med högre vikter (Garel m.fl. 2009). Årskalvarna är särskilt utsatta under vinterhalvåret, oavsett om det är barmark eller snö. Redan efter lövfällningen saktar viktökning av, för att helt stanna resten av vinterperioden.

Kalvarna bygger inte på sig några fettreserver som vuxna djur gör för sin överlevnad, utan tillväxten prioriteras genom det första levnadsåret (Lavsund m.fl. 2003). För årskalven gäller nu att den får bra förutsättningar att utvecklas. Gå på sparlåga, röra sig så lite som möjligt och tillbringa stor del av dygnet i lega.

Historiskt har älgjakten aldrig varit så lång som den är nu. Inte heller har tidigare så många hundar jagat älg i den omfattning som nu sker. Nu släpps hundar för träning och jakt från augusti, innan brunsten – och under brunstperioden. Dessutom under vinterhalvåret när djuren, för att spara energi, sänker kroppstemperaturen och hjärtfrekvensen då födans mängd och kvalitet är begränsad.

Med det nya älgförvaltningssystemet, från 2012, var målet att sänka älgstammens numerär. Resultatet har återigen blivit förändringar i stammens ålders- och könssammansättning. Nu uppträder extremt små kalvar med slaktvikter, mellan 25 och 60 kilo. I Götaland fäller man numera sällan fjolingar på 140–150 kilo. Vikt och kondition har stor inverkan på reproduktionsförmågan. 

På flera håll är älgbestånden nu mycket glesa och man ser att reproduktionen sjunker. Ändå rekommenderas det att skjuta bort kalvarna innan hondjurskvoten är fylld. Varken kor eller tjurar får omsättas för snabbt. Man får heller inte glömma bort att om älgstammen ska vara oförändrad måste det finnas lika många kalvar kvar efter jakten som det fällts vuxna.

Lägg därtill de senaste årens åtgärder för att minska stammen, där Naturvårdsverket tillsammans med skogsbolagen tycks mena att ingen älgstam kan vara för liten – ur skoglig synpunkt. 

I olika utredningar föreslås längre jakttider. Förmodligen saknas kunskap, eller så tar man ingen biologisk hänsyn till älgen. Nu blir stammen än mer rubbad i fråga om ålderssammansättning. När frodiga betesresurser inte utnyttjas är högviltbestånden låga över stora områden. Kör man på skogsvägar kan man i dag åka många kilometer utan att se någon lövrepning på betesbegärliga salixarter.

Älgen är lättjagad. På 1980-talet sköt vi ner den överstora älgstammen, en älgstam vi aldrig mer kommer att komma i närheten av, med 45 dagars licensjakt. 

Om man ser varma och torra vårar och somrar samt klimatförändringar som orsaken till småväxta kalvar, och att medelvikter på framför allt fjolingar sjunker, så bortser man från en faktor som bör ägnas särskild uppmärksamhet: Hur älgjakten på 2000-talet förändrats avseende omfattning i tid och jaktmetoder. 

Nu utsätts detta högvilt för jakt under perioder som saknar all biologisk hänsyn. Det är därför rimligt att förvänta stor variation i reproduktion och djurens kroppsutveckling i våra varierande älgbestånd. Samt större variation ju mer varierad jaktintensiteten och avskjutningsinriktningen är. Tidigare studier antyder att människan kan utlösa antipredatorbeteenden och stress, vilka genererar demografiska kostnader som konditionssvikt, reproduktionssvikt och död.

Älgforskaren Finn Stålfelt skrev inför avskjutningen på 1980-talet: ”Framtida älgstammar får inte byggas upp av små eftersatta individer med dålig reproduktionsförmåga.”

Där är vi i dag.

Rolf Svensson