Häromdagen meddelade regeringen att man stramar år flyktingpolitiken. Det kan man tycka vad man vill om men vice statsminister Åsa Romsons tårar väcker onekligen sympatier. 
Jag har uppfattat MP-språkröret som känslokall med tanke på vad hon ibland yttrat om olika saker i riksdagen, i Almedalen och i intervjuer. Hon har ju inte dragit sig för att beskylla forskare för att sakna forskaretik, vita medelålders män är något man får hata samt uttryckt oro för att klimatmötet i Paris kan störas av ett terrordåd där hundratals människor dödas och skadas. Inga tårar där inte.

En röst
Nu kom emellertid något som tydligen berörde även Åsa Romson: Verkligheten, i form av att regeringen kommit fram till att vi inte klarar av att ta emot hur många flyktingar som helst. MP:s riksdagsgrupp gick med på förslagen med en rösts majoritet, annars hade man lämnat regeringen. 
Genast går det andra språkröret ut och talar om att beslutet är oförsvarligt, han vill med andra ord inte ta ansvar för sin politik.
Jag förstår Romsons tårar, det är inga lätta beslut att fatta. Det kan inte vara lätt att sitta i en regering där man måste fatta beslut som går stick i stäv med den egna ideologin. 
Tyvärr är ju verkligheten inte alltid överens med ideologierna oavsett vilken politisk stämpel man satt på dem. Frågan är om tårarna beror på hennes djupa medkänsla med flyktingarna, vilket jag vill tro, eller om det beror på splittringen inom partiet – eller om hon sörjer att verkligheten inte passar in i Miljöpartiets ideologi. 

Fått stryk
Miljöpartiet har fått ta mycket stryk som regeringsparti vilket inte är så konstigt när man ska regera ihop med parti som har en mer pragmatisk och verklighetsförankrad agenda. Den enda framgång partiet haft är egentligen Ojnareskogen och i viss mån vargjaktsfrågan.
För min del tycker jag det är konstigt att MP vill stanna kvar i en regering där man går på fetsmäll efter fetsmäll. Efter besluten vill man inte ta ansvar för den förda politiken, som man faktiskt medverkat i att besluta om.

Begär inga tårar
Romson har ju inte visat någon sympati för dem som drabbas av den skenande vargetableringen. För dessa människor fälls inga tårar, men deras verklighet berör inte Miljöpartiets väljare i någon större omfattning. 
Jag önskar att MP även tittade lite på verkligheten på den svenska landsbygden innan man med olika regler, pålagor och rovdjursdyrkan försvårar dessa människors liv.
Självklart är inte landsbygdens problem i någon som helst paritet med vad flyktingarna tvingas genomlida, det finns inga jämförelser eller motsättningar. 
Jag känner stor sympati med Romsons tårar, det är lätt att sympatisera med dem och dela hennes känslor för flyktingarna. 
Jag önskar bara att hon någon enstaka gång skulle tänka på vad hennes ideologi gör med människor på landsbygden. 
Jag begär inga tårar, bara lite eftertanke, lite medkännande och lite realism även i den frågan.

Björn Isaksson
Bottnaryd