Nåja, jag tycker om mina hundar. Särskilt när de inte hittar på dumheter och jagar som de ska, så ok för hundälskare.
Men vänta nu, vem har skickat brevet som föreslår att jag ska betala in 100 kronor på ett 90-konto? Undertecknare är Åsa Hagelstedt, generalsekreterare för Djurskyddet Sverige. Var det inte hon som…
Jodå, det är bara några dagar sedan jag läste en debattartikel som undertecknats av Åsa Hagelstedt tillsammans med Djurens Rätts förbundsordförande Camilla Björkbom, där de båda tog heder och ära av både mig och mina hundar (om nu något annat än polishundar kan sägas vara behäftade med sådana epitet). Enligt artikeln är löshundsjakten både kontroversiell och plågsam.

Så här skriver Hagelstedt och Björkbom i sin debattartikel:
”Löshundsjakt är en vanlig jaktform där drevet kan pågå i flera timmar. Ur djurskyddssynpunkt är det fullständigt oacceptabelt att utsätta det jagade djuret för den stress det innebär. Jaktformen innebär också att jägaren utsätter sin hund för stora risker framför allt i trafiken men också i möten med vilda djur som vildsvin eller till exempel varg.”
Riktigt vad debattörerna vill att någon ska göra åt den saken framgår inte av artikeln, men man kan väl med fog anta att de vill att löshundsjakt ska förbjudas.

Låt oss utöver att konstatera att debattörerna har fullständigt fel fundera lite på vad som kommer att hända då. För enkelhetens skull tar vi det ur hundarnas perspektiv, och lämnar det faktum att det blir omöjligt att bedriva jakt och viltvård utan löshundar och vilka konsekvenser det skulle få till ett annat tillfälle.

Det finns enligt en några år gammal uträkning som gjordes av Statistiska Centralbyrån 728.972 hundar i Sverige. Av dem anses 25 procent falla inom begreppet jakthund. Vi får genom detta sätt att räkna 182.243 hundar i de svenska jägarhemmen. Men låt oss inte vara knussliga, vi säger 180.000.
Hur många av dessa hundar används vid löshundsjakt? Svår fråga, men när jag lite slarvigt summerar ett antal raser som används vid löshundsjakt i hundregistrets sammanställning landar siffran på imponerande 79.689.
Då har jag inte räknat med alla de löshundsjakthundar som ryms i blandraskvoten på 226.056 hundar. Inte heller retrievers. Däremot fick de stående fågelhundarna komma med på ett hörn.
Med andra ord, den absoluta majoriteten av jakthundar kan sorteras in under begreppet löshundar.

Var skulle dessa hundar finnas om vi inte fick jaga med dem? Skulle gråhundar, hamiltonstövare, finska spetsar och strävhåriga taxar existera över huvud taget? Tja, några kanske om nu avelsbasen skulle vara tillräckligt stor för att hålla sällskapshundfolket med dessa utpräglade jakthundar.
Mer troligt är att raserna skulle försvinna. Ett gammalt kulturarv skulle bli ett minne blott. Hundklubbarna skulle upphöra att finnas till, alla de människor som arbetar med aveln för att få fram friska och välmående jakthundar skulle ägna sig åt något annat.

Jag undrar om Djurskyddets generalsekreterare tänkt på vilka konsekvenser hennes löshundsjaktförbud skulle föra med sig? Inte minst för hundarna. Ok för att jag är hundälskare. Mer tveksamt är om man kan säga detsamma om Åsa Hagelstedt.
Jag tror jag behåller min hundralapp tills vidare. Att skicka den till en organisation som i förlängningen vill ta livet av mina hundar känns helt enkelt inte rätt.