Tjädern, denna magnifika fågel och synnerligen intressanta villebråd, påverkas absolut inte av jakt. Inte i södra Sverige, och inte i norra.

Antalet tjädrar svänger upp och ner, något som inbitna skogsfågeljägare kan vittna om. Detta orsakas av en mängd andra faktorer än jakt.

Tjädern hör till de arter som med mänskliga mått mätt kan drabbas av en förskräckande hög dödlighet när förutsättningarna är de sämsta. Avgången redan i äggstadiet kan vissa år vara så hög som 80 procent.

Kycklingdöden är omfattande den närmaste tiden efter kläckning. Norsk forskning har visat att rovdjurspredation är den viktigaste dödsorsaken. I studien kunde 90 procent av kycklingdödligheten tillskrivas rovdjur, sju procent dåligt väder och tre procent okända orsaker.

Beräkningar som gjorts säger att endast sju–åtta procent av kycklingarna överlever till nästkommande vår. Sammanfattningsvis och lite slarvigt kan man säga att en tjäderkycklings öde är att bli rovdjursmat.

Men även vuxna tjädrar har det besvärligt, vissa år uppgår dödligheten till 30 procent. Tjädrarna tas av rovdjur, de flyger ihjäl sig mot kraftledningar och vindkraftsnurror och dör av flera andra orsaker som inte har med jakt att göra.

Hur omfattande är då jakten? Som med alla andra småvilt bestäms det av tillgången. Sambandet är enkelt. År då det gått bra för en art skjuts fler djur än år då det gått sämre, och jakten har därigenom ingen betydelse för bestånden, därför att dödlighet på grund av andra orsaker än jakt är så mycket större.

Att hålla efter äggtjuvar som nötskrika och boplundrare som grävling gynnar tjädern mer än ett jaktförbud, som inte har någon som helst betydelse. Här ett tjäderrede i en småländsk tallskog. Foto: Jan Henricson

Jaktåret 2016–2017 fälldes enligt viltdata.se 15.158 tjädrar i Sverige. Den absoluta majoriteten av dem i Norrlandslänen.

I Norrbotten (som utgör en fjärdedel av landets yta) sköt jägarna 4.976 tjädrar. Länen där ornitologerna vill förbjuda tjäderjakten är tillsammans dryga 20.000 kvadratkilometer större än Norrbotten. Där fälldes 738 tjädrar. Året innan 556.

Det är så få att det inte ens är lönt att räkna på hur många det blir per 1.000 hektar jaktmark. Det blir nästan ingen alls, och att påstå att detta minimala jaktliga uttag skulle ha någon betydelse för tjäderns framtid i södra Sverige är helt enkelt inte trovärdigt.

Ja, säger nu säkert någon jaktmotståndare, om jakten är så liten, varför ska ni då jaga tjäder? Av samma skäl som vi jagar annat vilt. Det är en förnyelsebar resurs med ett mycket fint kött och den jägare i Sydsverige som ägnar sig åt riktad jakt på tjäder (för det finns sannolikt någon enstaka sådan) bjuds på fantastiska upplevelser.

Ett än viktigare argument är att med ett jaktförbud minskar incitamenten att genom olika åtgärder gynna viltarter. För tjäderns del handlar det om att spara värdefulla skogsmiljöer och att hålla efter rovdjur. Med andra ord är ett jaktförbud på tjäder kontraproduktivt.

Om ornitologerna vill göra något för tjädern som har effekt, föreslår jag att de börjar jaga. Företrädesvis grävling, räv, mård och iller. Går de sedan in för att i tjädermarker ta bort boplundrare som nötskrikor och andra kråkfåglar, ja då kan fågelskådarna göra verklig nytta.