Vid diskussioner om äganderätt blir utgångspunkten ofta den att egendomsskyddet skyddar mot expropriation. Det som har en tendens att glömmas bort är det faktum att skyddet även omfattar rådighetsinskränkningar. Värdet av ägandet ligger inte bara i själva ägandet utan även i rätten att fritt bruka det man äger. Det ifrågasätts alltmer, inte bara genom utfodringsförbudet, utan även till exempel genom begränsningar i skogsbruket förorsakade av artskyddsförordningen.
Det är därför anmärkningsvärt att regeringen vill ha ett helt öppet och obegränsat mandat för att kunna införa inskränkningar i markägarens möjligheter att själva avgöra hur denne ska bruka sin mark. Grundlagen förutsätter även att det finns ett ”angeläget allmänintresse” som motiverar begränsningar i äganderätten.

Nämns inte
I propositionen finns detta överhuvudtaget inte nämnt. I stället föreslås förbud med möjlighet till undantag. Det är rentav märkligt med tanke på att viltskadeproblematiken skiljer sig åt oerhört inom landet, länen och till och med inom kommuner.
Det rimliga vore det omvända, det vill säga att utfodring är tillåten såvida det inte kan påvisas att det förekommer sådana skador att de utgör ett ”angeläget allmänintresse”. Ett sådant avvägande måste omfatta det faktum att jakt även utgör en näringsverksamhet.

Svåra gränsdragningar
Utöver de äganderättsliga frågetecknen finns även andra frågetecken. I propositionen konstateras att det är svårt att göra gränsdragningar mellan stödjande utfodring, avledande utfodring och åtling. Den problematiken framkommer tydligt när det enligt propositionen inte ens är en självklarhet att saltstenar och viltåkrar ska vara undantagna ett eventuellt förbud.
Hur ska då till exempel ett vetefält som inte kunnat skördas bedömas? Ska det anses utgöra en otillåten utfodring som därmed även kan leda till vite?
Den stora frågan blir därför hur man ska skapa en rättssäker tolkning av ändringarna i jaktlagen. Propositionens öppna mandat för ett viltåkerförbud ökar inte bara osäkerheten i förutsättningarna för spannmålsodling utan i än högre grad för vallodling, anläggandet av skyddszoner, träda och annan mångfaldsgynnande biotopvård i odlingslandskapet. Vill man verkligen driva på minskningen av dessa arealer?

Byråkratisering
Proposition riskerar även leda till en omfattande byråkratisering av utfodringsfrågan och i förlängningen av viltförvaltningen. Det skapar inte bara kostnader för enskilda och myndighetsapparaten, utan leder ofelbart till långa handläggningstider i ärenden där tiden är en avgörande faktor. Naturen avvaktar inte länsstyrelsens beslut.
Den svällande ärendehanteringen kommer dessutom med all säkerhet att ”spilla över” på annan handläggning, skyddsjaktsansökningar och så vidare, eftersom inga resursförstärkningar till myndigheterna är aviserade. Handläggningstiderna kommer alltså inte bara att bli långa i utfodringsärenden, utan längre i många andra fall.
En kontrollapparat, med därtill hörande kostnader, behöver byggas upp. Likaså en beredskap att hantera kommande överklaganden av förbud och undantag från förbud. Risken är överhängande att en juridisk cirkus à la vargjakten är på väg att byggas upp och där jakträttsinnehavarna kommer att stå för kostnaderna. 

Störst behov på våren
I propositionen nämns även möjligheten att införa utfodringsförbud under vegetationsperioden. Det som inte framkommer är att behovet av stödutfodring är som störst under vårvinter och tidig vår. Även om SMHI anser att vegetationsperioden inletts så betyder det inte per automatik att det finns tillräckligt med foder i skogen. Ska vi då stå och titta på när viltet svälter?
Ett förbud mot utfodring framställs i debatten som en universallösning på problemen med viltskador. Det räcker med att titta på Tyskland för att inse att så inte är fallet. Tyskland har ett generellt utfodringsförbud men trots det visar trenden på en långsiktig populationsökning för vildsvinen. Då ska man även beakta att landet haft utbrott av klassisk svinpest som ytterligare decimerat stammen.
Med det i beaktande framstår det som orealistiskt att tro på ett annat resultat i Sverige. Skador på grödor förorsakade av vilt är på vissa håll oacceptabelt höga men propositionen lär inte lösa dessa.
Viltet regleras bäst genom jakt. Vill man minska viltstammarna ska man höja incitamenten och sänka trösklarna för en intensivare jakt. En avbyråkratisering av viltköttshanteringen och klövviltförvaltningen samt utökad samverkan är en bra början.

Inte helt klart
Landsbygdsministern skriver i sin debattartikel att det inte är helt klart hur regleringen av utfodring ska ske. Ta då tillfället i akt och dra tillbaka propositionen! Det är en möjlighet att skapa tydlighet i utfodringsfrågan. 
Här följer Jordägareförbundets förslag till förändringar:
• Förbud eller begränsningar av utfodring är en inskränkning av äganderätten. Därför måste sådana motiveras och anses uppfylla kraven på ett ”angeläget allmänintresse”. Inskränkningar måste vara anpassade till situationen och andra alternativ, såsom utökad jakt, ska ha prövats innan.
• Det kommer att bli mycket svårt, om inte omöjligt, att rättssäkert definiera gränser mellan stödjande utfodring, avledande utfodring och åtling. Inför istället ett dispositivt förbud mot att utfodra och åtla inom visst avstånd från grannfastighet. Ett sådant förbud tar bort utfodring på marker som är för små för att förvalta sin egen viltstam. Samtidigt främjar det samverkan över fastighetsgränser eftersom kravet kan avtalas bort.
• I dag omfattas allt vilt av propositionen. Det innebär även ett möjligt förbud mot utfodring av viltfågel under sommaren. I praktiken innebär det ett stopp av utsättning av viltfågel, vilket skulle leda till minskad näringsverksamhet och minskade incitament för anläggande av våtmarker och annan mångfaldsgynnande biotopvård. Tydliggör att det enbart är klövvilt som ska omfattas.

Anders Grahn
Generalsekreterare
Sveriges Jordägareförbund