Få, om något annat EU-land, kan som Sverige skryta om att man hyser stammar av Europas alla fyra stora rovdjur som lever upp till definitionen gynnsam bevarandestatus.

Våra två största miljöorganisationer påstår att det är deras, EU:s och ett 40 år gammalt direktivs förtjänst. Men studerar man hur det ser ut i verkligheten i EU är det en direkt korrelation mellan hur bra respektive lands stora rovdjursstammar mår och hur kort tid landet har varit medlem i EU.

Tre kronor var

De senaste dagarna har tidningarnas debattsidor översvämmats med inlägg från dessa två miljöorganisationer. Med en blandning av känsloargument och kreativ tolkning av statistik, som man vanligtvis bara hittar hos direkt jaktfientliga organisationer, har Naturskyddsföreningen på ett par veckor lyckats samla in 600.000 kronor som de lovar ska användas till att ”rädda de stora rovdjuren från utrotning” av stygga oetiska jägare.

Med ett medlemsantal på drygt 200.000 personer betyder det att lodjuren är värda knappt tre kronor per medlem…

Inte i god jord

Den 2 januari gick WWF:s rovdjursansvarige ut i media och säger: ”WWF i Sverige har sett att utvecklingen för rovdjursstammarna går åt rätt håll och så länge vargstammen är över 300 individer, som behövs för en gynnsamma bevarande status, finns det utrymme för en reglerad licensjakt.”

Det uttalandet, trots att det är riktigt, faller inte i god jord hos WWF:s supportrar och sponsorer.

WWF:s Facebook-sida översvämmas av hatfulla kommentarer och två dagar senare kan man läsa följande rubrik på WWF:s hemsida: ”WWF beklagar vargjakten 2023”.

Lite längre ned i inlägget antyds att svenska rovdjur inte, som både Naturvårdsverket, ansvariga myndigheter och svenska domstolar konstaterat, har uppnått gynnsam bevarandestatus.

Fortsatt hat

Ett nytt inlägg läggs in på WWF:s Facebook-sida och hatkommentarerna fortsätter. Med den skillnaden att hatet nu riktas mot jägare, tamdjurshållare och myndigheter som verkställer demokratiska beslut baserade på en, i EU-perspektiv, unik kunskap om stora rovdjur framtagen av forskning till stor del finansierad genom avgifter som jägare betalar till staten.

Hög temperatur

Knappt har licensjakten på varg avslutats och temperaturen på föreningens Facebook-sida sjunkit så kommer ett inlägg om den kommande licensjakten på lodjur.

Lärda av skadan efter vargjakten går man direkt på kritiken, återigen med antydan om att jakten utgör ett hot mot den svenska lodjursstammen. Temperaturen når ännu en gång kokpunkten i kommentarsfältet på föreningens Facebook-sida. Pengarna strömmar in och föreningen får ännu en stjärna hos ledningen för ett av Sveriges största lotterier.

Finansiering och makt

Jag uppmanar svenska beslutsfattare att besöka dessa miljöorganisationers hem- och Facebook-sidor. Försök hitta ett enda inlägg om rovdjur som inte åtföljs av en insamlingsuppmaning till berörd organisation. Försök hitta kommentarer som ifrågasätter de felaktiga och vinklade inläggen.

Är det WWF:s och Naturskyddsföreningens behov av finansiering och makt eller är det forskning och fakta som ska styra svensk rovdjursförvaltning?

Hur påverkas en redan polariserad debatt av våra två största miljöorganisationers agerande i rovdjursfrågan?

Mats S Johansson