Ända sedan starten för tre år sedan har Föreningen Sveriges jägare (FSJ) jobbat för att vi som ägnar oss åt jakt ska samarbeta, oberoende av föreningstillhörighet. Vi jägare är en liten skara i förhållande till resten av befolkningen. Den vilsna debatten om vad man får, eller inte får, göra med djur drabbar alltid oss som jagar, fiskar eller bor på landet. Därför måste vi också hålla ihop. Det var ett av skälen till att vi startade föreningen FSJ.

Under de tre år som gått har vi hela tiden legat på för att vi jägare ska jobba tillsammans. I början möttes vi av stor tveksamhet, men efterhand har vi mött en allt positivare attityd till att samarbete kan åstadkomma mer. Kanske särskilt i de frågor som betyder mest för oss. Men inte från Svenska Jägareförbundet.

Ville inte samarbeta

När vi ville göra gemensam sak och kräva en annan rovdjurspolitik, var Jägarnas Riksförbund (JRF), yrkesjägarna och ytterligare ett par landsbygdsorganisationer med på båten. De förstnämnda har vi också ett gott samarbete med när det behövs. Enighet ger ju styrka. Men inte för Jägareförbundet, som lät hälsa att man hade sina egna kanaler. Vilka de kanalerna är, vill man sällan berätta.

När vi bearbetat Landsbygdsdepartementet för att underlätta kötthanteringen för jägare har också flera andra organisationer ställt upp. Jägareförbundet har nådigast meddelat att de inte är intresserade. De har sina egna kanaler, som sagt.

Under en tid kom vi också överens på ledningsnivå om att vi offentligt skulle stötta varandra när den andre gjort utspel för våra gemensamma intressen. Vi jobbar aktivt så, Jägarnas Riksförbund står bakom detta, men inte Svenska Jägareförbundet.

Attacker på får

Vi kan rada upp exempel på Svenska Jägareförbundets lite förtrytsamma icke-samarbetsstrategi. Själv är bäste dräng, tycks det. Vad är felet, Jägareförbundet? Jobbar vi inte för samma sak?

Ett belysande exempel på hur Svenska Jägareförbundet (inte) vill arbeta, fick vi så alldeles nyligen. En tragisk historia om upprepade vargattacker rullas upp i Östergötland och vi får ännu en gång se exempel på Jägareförbundets samverkanstrategi. Sveriges Radio vill i sin bevakning av eländet intervjua ordföranden i FSJ.

Eftersom det är viktigt att följderna av statsmaktens rovdjurspolitik belyses, ställer vi självklart upp och gör ett kärnfullt inlägg i intervjun. Jägarnas Riksförbund har varit lika aktiva i sina kanaler. Vad händer?

Blir utskälld

Först ringer en medlem av Jägarnas Riksförbund och gratulerar till intervjun. Detsamma från en enskild fårägare. Ytterligare en halvtimme senare ringer Jägareförbundet i Östergötland – och skäller ut oss.

Vi har enligt Jägareförbundets länsordförande förstört förutsättningarna för en bra skyddsjakt, vi ”vill bara synas och höras”, vi ägnar oss åt kontraproduktivitet och vi har gjort oss skyldiga till att aktivister drar ut till skyddsjakten och förstör arbetet.

Man påstår till och med (lögnaktigt) att aktivisterna hittat ut till sagda skyddsjakt med hjälp av sådant som sagts i radiointervjun. Efteråt får vi reda på att också Jägarnas Riksförbund fått sig en släng av samma utskällningsmetod.

”Arbetat under radarn”

Länsordföranden i Svenska Jägareförbundet berättar under samma utskällning affekterat att man ”arbetat under radarn”, tillsammans med Länsstyrelsen för att åstadkomma en snabb skyddsjakt och att man byggt den organisationen under närmare ett år. När undertecknade fick utskällningssamtalen hade dessutom skyddsjakt pågått under samma natt, detta utan att meddela oss andra jägarorganisationer.

Genom att jobba under nämnda radar anser man sig uppenbarligen inte bara kunna jobba diskret. Man slipper också andra jägares frågor. Till exempel frågor från den jägarorganisation, JRF, som sorterar över 25 procent av jaktkortslösarna i Östergötland.

Tolkas som taktik

Vi kan tillsammans inte tolka detta som någonting annat än ytterligare en taktisk (icke)rörelse på samverkansfältet. Genom att inte samarbeta med oss andra, slipper man alltså skvaller och aktivistbesök (som om våra båda förbund skulle hjälpa aktivister!).

Genom att inte stödja likasinnades arbete eller initiativ, får man också arbeta ostörd av icke-medlemmar. Kanske får Det Stora Förbundet då också ta åt sig äran av att ensam ha varit den som gått i land med en skyddsjakt – även om just denna skyddsjakt slutade med en bom.

Bristande förtroende

På något sätt blir den bilden talande för Svenska Jägareförbundets syn på, och bristande förtroende för, sina jagande kollegor i andra förbund och föreningar. Oss andra jägare och landsbygdsengagerade vill man inte samarbeta med, man jobbar hellre ”under radarn”.

Är det någon som vill hjälpa till, eller som säger något som inte passar Jägareförbundet, är det bara att skälla ut den stackaren. På tal om bomskott. Eller kanske skulle vi säga stolpskott?

Efter några år av Jägareförbundets påverkansarbete ser vi resultatet. I det här fallet tilläts två vargattacker för mycket och 30 får fick betala priset. Stämningarna bland både jägare och landsbygdsbor i Östergötland är milt sagt irriterade.

Visst fungerar det bra, Jägareförbundet? Frågan är om splittring är vad medlemmarna vill?

Thomas Ekberg
Ordförande Föreningen Sveriges Jägare

Dan Franzén
Rovdjursansvarig JRF Östergötland

Replik: ”Vem är det som splittrar?”

Jag är glad och stolt över att Svenska Jägareförbundet är en eftertraktad partner att samarbeta med. En så eftertraktad partner att när vi inte tycker det passar här och nu blir vi anklagade för splittring, men vem är det som splittrar?

Vi samarbetar gärna med andra organisationer och myndigheter och inser värdet av att vara flera som framför en åsikt. Det är precis på det sättet som Jägareförbundet har vuxit sig starkt och blivit en framgångsrik organisation. Ett framgångsrikt samarbete bygger dock på tillit, förtroende och respekt för varandras åsikter.

Inte rätt tidpunkt

Under det första samtalet med Thomas Ekberg meddelade jag att tidpunkten inte var den rätta för ett gemensamt uttalande, skälet var att skyddsjakten precis hade inletts. En mycket välplanerad skyddsjakt som precis dragits i gång och som önskades att slutföras under lugna former.

Efter det samtalet dröjde det bara minuter innan en jaktjournalist ringde upp mig och framförde att Thomas anklagade mig för att inte samarbeta med honom i vargfrågan. Det är inte så man bygger tillit, man måste kunna föra diskussioner i förtroende och tycka olika utan att direkt springa till media med anklagelser. Även i detta debattinlägg är tonläget högt och att bli kallad ”stolpskott” av kollegor trodde jag inte skulle ske.  

Bidrar praktiskt

När det gäller Jägareförbundets hållning i sakfrågan finns det ingen tvekan om vad vi tycker och heller inte att vi är den jägarorganisation som leder påverkansarbetet när det gäller vargfrågan. Men vi gör mer än så, Jägareförbundet bidrar även praktiskt med en skyddsjaktsorganisation.

När Jägareförbundet Östergötland åtog sig ansvaret för skyddsjakten så var det med en viss tvekan, det var en tvekan inför de metoder som en del jaktmotståndare nyttjar. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att de grövsta anklagelserna skulle komma från jägarkollegor.

Vem som splittrar överlåter jag åt läsaren att bedöma, men jag är helt övertygad om att debattinlägg likt detta inte gynnar jägarkåren. Därmed avslutas debatten i denna fråga för min del.

Fredrik Lundén
Ordförande Jägareförbundet Östergötland

Fotnot: Med detta inlägg och svaret från Jägareförbundet Östergötlands ordförande är debatten i denna fråga avslutad på Svenskjakt.se.