Kjell-Arne Ottosson, (KD).

”Koppla hunden det är två vargar i drevet!” Så löd meddelandet som gick ut på jaktradion hos grannjaktlaget strax efter att älgjakten startade på norska sidan gränsen förra veckan. Strax därefter hittades resterna av två nytagna älgkalvar.

Det blev en otroligt tråkig start på det som tidigare var en av årets absoluta höjdpunkter, inte bara här i gränstrakterna mot Norge utan i hela Värmland. Värmland var älglänet framför alla andra och hyste en stor och livskraftig älgstam. Men det var då det, nu är det bara spillror kvar.

Fallerad förvaltning

Rovdjursförvaltningen har fallerat totalt. Förtroendet för Naturvårdsverket kan inte sjunka lägre.

När vargen kom tillbaka sa tjänstemän på Naturvårdsverket: Låt det bli tio vargar, sen ska vi börja jaga. Därefter ändrade man sig till tio par, tio föryngringar och sen…

Minst 13 gånger under de senaste 40 åren har Naturvårdsverket farit med osanning bara för att lugna förtvivlade lantbrukare, jägare och boende som bor och verkar inom vargrevir.

Halva stammen i Värmland

Enligt den senaste inventeringen hyser Värmland nu nästan halva Sveriges vargstam. Av dessa är tio revir gränsrevir, vilka hanteras i egen ordning.

Skandulvs sårbarhetsanalys anger ett minsta livskraftigt bestånd (MVP) för den skandinaviska vargstammen på 43 vargar. Därefter la man in katastrofscenarion och höjde därmed MVP till 100 individer i Skandinavien.

Det innebär att vi bara i Värmland har en dubbelt så stor stam som krävs i hela Skandinavien för att säkra en fortlevnad av en sund vargstam.

Ingen gränsinsikt

När det gäller internationella konventioner och avtal som Sverige har skrivit under vill vi vanligtvis göra så bra som möjligt från oss och gärna lite mer än vad som krävs. Överimplementeringen av EU:s vapendirektiv är ett aktuellt och lysande exempel.

Sverige har skrivit under Bernkonventionen som säger att rovdjursstammar som lever över landgränser inte ska delas upp i separata stammar utan förvaltas som en stam. Djuren har nämligen inte kunskap om landgränser.

Här har Norges regering flera gånger kontaktat den svenska regeringen för att få till stånd en samförvaltning enligt Bernkonventionen. Men den svenska regeringens intresse har varit obefintligt.

Orsaken är med största sannolikhet att man är rädd för att det kan betyda att några vargar kan få skjutas.

Tjuvjakt istället för licensjakt

Vid en organiserad licensjakt har man stor kontroll på vilka revir det bör jagas i för att ta bort önskade individer. Dessutom kan man styra hur många vargar som skjuts.

Med de svenska myndigheternas avsaknad av rovdjursförvaltning får vi istället tjuvjakt, vilket på inget sätt kan försvaras, men den kan mycket väl förstås.

Eftersom varken Naturvårdsverket eller Sveriges regering bryr sig om de människor som faktiskt drabbas av vargens framfart utlöser man sådana mekanismer.

Brottsförebyggande rådet har dessutom varit väldigt tydliga med att deras forskning visar att legal jakt minskar risken för tjuvjakt.

Vargen drabbas hårdast

Därför är vi Kristdemokrater tydliga med att vi måste få en licensjakt i de hårdast drabbade områdena. Värmlands invånare, både människor och djur, har verkligen tagit sitt ansvar för Sveriges vargstam.

Skyddsjakt på rovdjur måste kunna genomföras snabbt och effektivt när tamdjur hotas.

Vi vill också få till stånd en utvärdering av den förda rovdjurspolitiken och hur den harmonierar med riksdagens beslut för att sedan forma en rovdjurspolitik som går att leva med.

Om vi inte tar problemen på allvar kommer människor ta saken i egna händer.

Den som drabbas hårdast av det är vargen själv.

Kjell-Arne Ottosson
Riksdagsledamot, Kristdemokraterna