I debattartikeln ”Några råd om älgförvaltning till Holmen och Sveaskog” kritiserar Calle Franklin Holmen och Sveaskogs agerande kring jaktfrågor i Lycksele. Han ifrågasätter även de beräkningar som görs kring älgstammens storlek och dess skador på skogen. Men älgstammen är stor och skadorna på skogen omfattande.

Skogsbruket har förmodligen rätt i betesskadornas storlek. Äbin-inventeringar görs på bolagsskogar i huvudsak.

Calle Franklin skapar med rubriken i sin debattartikel ”Några råd om älgförvaltning till Holmen och Sveaskog” en förväntan hos läsaren att få vägledning i hur älgförvaltning ska gå till. Vi vill bidra till artikeln med några rekommendationer till älgförvaltningen.

I Lycksele har samtalsklimatet mellan jaktvårdskretsen och de stora skogsbolagen inte alltid varit på topp. Men jag tror att vi hade ett bättre samtalsklimat för tio år sedan än vi har nu. Nu pratar vi om och inte med varandra.

Medlemmarna i Hagfors och Munkfors jaktvårdskretsar har fått nog av att hjälpa till med inventeringar och inte få något tillbaka. Nu är det upp till länsstyrelsen att försöka återfå vårt förtroende. Då krävs det bland annat en ordentlig vargjakt i vinter.  

I debattartikeln "Vad får vi för älgstam om fjolingarna får betäcka?" slår skribenten Gösta Danielsson huvudet på spiken. För så har läget varit på många håll i södra Sverige.

Organisationen Svenskt Viltkött kritiserar Svenska Jägareförbundet för att driva en kampanj för att tillåta försäljning av vildsvinskött från jägare direkt till konsument. Jägareförbundet svarar direkt på kritiken.

Att jägarna missköter älgstammen påvisade Erik Wilsson i två artiklar i Svensk Jakt för cirka tio år sedan.

Debatten runt älgstammen har hittills mest handlat om hur tät den ska vara och om skogsägarnas ambitioner att minska betesskador på växande skog. Men i skuggan av den debatten håller vi jägare på att missbruka vår roll som förvaltare av en viktig naturresurs.

Med en ökad vargstam är risken stor att vildsvinsjakten minskar då jägarna inte vill släppa sina hundar i marker där det finns varg. Vargen kompenserar inte heller den uteblivna jakten, eftersom vildsvin endast i undantagsfall återfinns bland bytesdjuren.

Jag är rätt välkänd som jägare och tävlingsskytt. Detta är inget problem i sig, problemet är att jag ständigt blir ombedd att ta hand om efterlämnad ammunition. Ordningen för att göra detta på ett godkänt sätt är alldeles för byråkratisk.

Älgarna jämställs av pensionerade SLU professorer med inrikesflyget. Skogsstyrelsen skriver viltfientliga policyförslag. Skogs- och jordbrukslobbyister vill ha oreglerad jakt på kronhjort, och pekar ut de svenska viltstammarna som ett hot mot areellt brukande. LRF vill förbjuda utfodring. I detta drev måste jägarna stå på viltets sida!

Låt djuren leva så långt det går, skriver signaturen Gudrun i insändaren Låt vargen riva ren och får. Varför stanna vid djuren? Hennes resonemang kan lika gärna överföras till växtriket.

Jag håller med Elias Glaveby i artikeln Hur kan vi förbättra jägarexamen? angående hans synpunkter på utbildningen av jägare. En sådan måste få ta tid.

Viltekologen Olof Liberg uttalar sig i SVT Nyheter Västmanland om den så kallade Kolsvavargens beteende. Av allt att döma har han ändrat uppfattning.

Att vara jägare är inget man blir av ett enskilt test, utan genom en process som ska pågå under en livstid. Att vid ett enda examinationstillfälle avgöra om den nye jägaren har de kunskaper som krävs för att få sin jägarexamen är direkt felaktigt.

För mig är det enkelt, låt djuren leva så länge det går. Vi kan döda djur i många sammanhang, och vi gör det. Därför blir det svårt att dra gränsen, var går djurens rätt någonstans?

Vi har alla en bild från väckelsemöten inom olika sekter på vår näthinna. En bild av en karismatisk, högljudd och manipulerande man som går omkring framför en hänförd liten skara människor han lyckats dupera. Beteendet går igen där vargvännerna samlas på Facebook.

Som jägare har jag ett intresse av djur, natur, skytte och vapen. Mycket av vapenlagstiftningen är svår att förstå. Kontrollen av vapenägare är så stor i Sverige att lagstiftningen borde kunna förenklas.