När man tar del av uppgiften att en liten förening i glesbygden examinerat bortemot 700 jägarexamenselever per år, då börjar man fundera lite.

Som många andra som bor och i vargområden är jag rädd för att vi snart börjar tappa tron på att vi ska få vara med och påverka vår situation i vargfrågan. De politiska beslut som påverkar våra möjligheter att bedriva löshundsjakt, eller hålla betande djur, är snart ett minne blott. Man kan inte bli annat än besviken på politiker, Naturvårdsverket och så kallade miljöorganisationer som helt bortser från detta faktum.

På senare tid har jag läst ett flertal artiklar angående den svenska vargjakten och det är uppenbart att det råder oklarheter hos många jägare, men även hos de bägge jägarförbunden, om vad som gäller i fråga om jakt och populationsnivåer på ett rödlistat djur som varg i EU:s Art- och habitatdirektiv.

Med stigande förundran tar jag del av gnället på för stora viltstammar, i synnerhet på vildsvinsstammens storlek i Sverige. Det finns enkla lösningar på problemet, som tyvärr inte många verkar vara intresserade av att genomföra.

Nu är det dags att Tullverket och Jordbruksverket slopar all den onödiga administration vad gäller hundar och hästar och annat trams de håller på med.

Kontrollen av hundar som förs in i Sverige tycks vara obefintlig. Gränspersonal och transportföretag har inget intresse av att kontrollera att alla papper vad gäller hundens vaccinationer och id är iordning.

Signaturen Emilies debattinlägg i på svenskjakt.se, Skoningslös skyddsjakt på länsstyrelsens skadedjur, innehåller flera felaktigheter som inte kan stå oemotsagda.

Med bestörtning läser jag att årets licensjakt på björn i Norrbotten kanske inte blir av. Detta på grund av en skoningslös skyddsjakt, där man hittills skjutit 40 djur i länet under vårvintern. Lika många björnar som sköts under hela förra året i Norrbotten.

Trots ett intensivt arbete från Jägareförbundet och ett starkt tryck från jägarna beslutade Norrbottens viltförvaltningsdelegation om tre års älgjakt utan uppehåll för brunst. Av samtliga Sveriges hjortvilt är det enbart älgen där man tillåter jakt på handjur under brunst, och detta sker enbart i Norrbotten.

I 80 år har Jägareförbundet haft hand om det allmänna uppdraget kring viltvård i Sverige. Men nu tycks Miljöpartiet använda EU som bräckjärn för att frånta förbundet den uppgiften. Om Socialdemokraterna inte sätter stopp för dumheterna hotas hela den svenska folkrörelsemodellen.

Sedan Svenska Jägareförbundet i dagarna skickade ut sin medlemsavisering har diskussionen i sociala medier om vilket jägareförbund man ska tillhöra skjutit fart. Tittar man på argumenten är det lätt att välja.

Vi lever i en urbaniserad värld och även i vårt land bor allt fler i större städer även om landsbygdsbefolkningen inte minskar. Vi tror att en av morgondagens stora utmaningarna är att värna jakten som har haft stor betydelse sedan urminnes tider.

Sedan Anders Bjärvall, verksam i Naturskyddsföreningen och sedermera Naturvårdsverket, släppte ut anden ur lampan i mitten av 1970-talet inom ramen för Projekt Varg, har den svenska landsbygden inte varit sig lik.

De borgerliga partierna i utbildningsutskottet påstår på svenskjakt.se att deras debattartiklar varit avgörande för regeringens arbete med inriktningar på gymnasieskolans naturbruksprogram. Med det sprider man en felaktig bild av regeringens arbete.

För nära 500 år sedan bröt Gustav Vasa med den katolska kyrkan och vägrade i samma tid betala mera till Hansan. Allt detta gjorde han för att kunna styra landet med dess egna lagar och behålla landets resurser.

Tack vare Alliansens gemensamma arbete i riksdagens utbildningsutskott har regeringen valt att slänga Skolverkets förslag angående utbildningen i naturturism i papperskorgen. Det gläder oss.

När jag började jaga och kom med i mitt första jaktlag var jakten annorlunda. Då blev man fostrad till jägare och fick lära sig om etik. Både jaktetik och jaktlagsetik. Med andra ord att respektera naturen och varandra i jaktlaget.

När man läser inlägg som handlar om viltskador tycker jag att det saknas idéer om vad som kan göras för att minska skadorna. Den i stort sett enda lösningen som förs fram är att skjuta bort viltet. Men det går att göra så mycket mer.

När jägare börjar tala om biologisk mångfald ska man granska fakta. Betande får gynnar inte en artrik flora. Istället utarmas sådana hagmarker.