Ett beslut där Naturvårdsverket i vanlig ordning mera tycks lyssna till sina egna tätortsnära så kallade experter, än till de jägare och jägarorganisationer som besitter den faktiska och praktiska regionala kunskapen. Det liknar mer ett omvänt vargbeslut med ambitionen att icke lyssna, och ”vara sig själv nock”.

Tyvärr kan också framhållas att Svenska Jägareförbundet alltför mycket agerat vindflöjel i frågan. Detta genom att först okritiskt ha tillstyrkt vårjakt i hela Sverige, för att senare – på grund av medlemstrycket – ändra sig och avstyrka densamma i södra Sverige, dock utan resultat. För till sist är det ju regeringen som, i all sin okunnighet, fattar det slutgiltiga beslutet, styrt av Naturvårdsverket.

Flera skäl

Många skäl talar emot vårjakt på råbock. Hur kan man motivera en utökad jakttid med därmed förenade störningar, under den tid på året då naturen bör vara fredad för återhämtning och föryngring vad gäller de flesta viltarter?

Detta ställt mot till exempel EU:s fågeldirektiv och den svenska onödigt hårda artskyddsförordningen, som i sin nuvarande tolkning har att skydda näst intill varje individ i naturen, och därför kan omöjliggöra vanligt skogsbruk under vissa tider och på vissa platser. Var finns logiken?

Tjocka plånböcker

Att mera se till enhetliga jakttider än att beakta regionala skillnader, synes vara regeringens mål. Att södra Sverige ser annorlunda ut än de län som tidigare haft vårjakt på råbock verkar okänt och betydelselöst för regeringen och vissa remissorgan.

Under bockjakten översvämmas delar av södra Sverige av danska jägare, med eld i blicken och tjocka plånböcker. Detta i kombination med en liten medelareal på jaktmarkerna, kanske 30 hektar, innebär naturligtvis att det är omöjligt att tala om en balanserad avskjutning och stam på dessa småfastigheter. Utöver det får man ju ännu en chans i augusti.

Kapitalet styr

Oseriösa markägare ser därför en möjlighet att ta ut orimliga jaktarrenden, till förfång för såväl det vilda som angränsande jaktlag. Nya appar, med öppen budgivning på jaktmarker, innebär också ett ytterligare steg mot kapitalets totala styrning.

Att då tala om en balanserad och hänsynsfull jakt är enbart löjeväckande. Det gäller naturligtvis att få hem så mycket kött som möjligt, oaktat långsiktigheten.

Att påminna om att det är frivilligt att utnyttja jakttiderna, ter sig ännu dummare.

Olle Nilsson

Opolitisk sanningssägare