Regeringens proposition om utfodring är otydlig och känns som ett hastverk, vilket skapat många följdfrågor. Därför välkomnar Svenska Jägareförbundet de förtydliganden som landsbygdsminister Sven-Erik Bucht ger i sin debattartikel om hur propositionen ska tolkas.
De tolkningar som ministern gör står dock inte i propositionen. Istället blir det olika myndigheter som ska uttolka avsikten med propositionstexten, som bygger på ett antal felaktiga grundantaganden. Därmed finns det en uppenbar risk att problemen kommer att öka istället för att minska.

Vilt ska jagas
Det har varit och kommer alltid att vara en självklarhet för Jägareförbundet att inte viltåkrar, saltstenar och klok utfodring ska förbjudas. Förbundet värnar den svenska, etiska grundprincipen att viltstammarna ska regleras genom jakt. Inte svält.
Klok utfodring i kombination med jakt gör att viltstammarna kan regleras så att viltet kan utnyttjas som resurs, samtidigt som skadorna kan hanteras på en acceptabel nivå.
Sven-Erik Bucht skriver i debattartikeln att vildsvinsstammen ökar med 30 procent per år. Så var det tidigare. Sedan jaktåret 2012/2013 har dock jägarna lyckats stoppa vildsvinsstammens tillväxt helt, trots att stammen fortfarande sprider sig.
Detta är världsunikt och skedde genom en ökad samordnad jakt och ökat samarbete – inte utfodringsförbud. Ett sådant förbud riskerar istället att minska jägarnas vilja att beskatta viltstammarna och att slå sönder samarbetet mellan jägare och brukare. Samt till att vildsvinsstammen åter ökar.

Felaktig bild

Debattartikeln ger en bild av att det förekommer massiv utfodring i stora delar av landet. Den bilden känner vi inte igen. Vår uppfattning är att den felaktiga och massiva utfodringen minskat rejält. Att utfodringen nästan uteslutande består av oförädlade vegetabilier, och i huvudsak bedrivs vintertid.
Det har med andra ord blivit bättre, tack vare information samt dialog på det regionala och lokala planet. Redan idag finns det lagstiftning som kan användas för att hantera merparten av de avarter i utfodringen som ministern vill komma åt.
Både forskning och praktiska erfarenheter visar att rätt utförd så kan avledande utfodring styra viltet i landskapet. På så vis kan vi minska såväl skador på grödor som antalet trafikolyckor med vilt. Därmed behövs utfodring som förvaltningsåtgärd även under andra delar av året.

Omöjlig uppgift

Granskar man propositionen så framgår det att syftet är att minska viltolyckor, samt skador på grödor och skog. Men det saknas tydlighet om vägen till målet. Och de viktiga tolkningarna kommer att landa hos de myndigheter som får ett nästan omöjligt ansvar att tillse att lagstiftningen följs.
För att klara av den uppgiften måste länsstyrelserna hitta enkla och tydliga kriterier för vad som är tillåtet eller förbjudet. Just detta förhållande leder sällan till den flexibilitet och pragmatism som karaktäriserar ministerns text.
Propositionen skapar nu oro för hur ett utfodringsförbud kommer att hanteras i praktiken. Kommer länsstyrelserna att ha synpunkter på utfodring av rapphöns, änder, rådjur eller rent av fågelbord? Kan vem som helst begära att länsstyrelsen utfärdar utfodringsförbud? Kommer vi att få ytterligare en juridisk cirkus för markägare och jägare?

Lagstiftning hjälper inte

Det är i dag känt att viltskadorna på grödor och skog oftast är mycket lokala, och det totala skördebortfallet nationellt uppgår bara till enstaka procent. Skadorna kan dock lokalt vara förödande för den enskilda lantbrukaren.
Naturligtvis måste åtgärder sättas in både i förbyggande syfte och för att minimera skador, men det kräver samverkan mellan olika markägare och mellan markägare och jägare. En nationell lagstiftning minskar inte den lokala lantbrukarens viltskador.
Det är samarbetet mellan markägare och mellan jägare och markägare som är avgörande för hur väl man lyckas med att minska skadorna. Därför bör ökat samarbete först och främst stimuleras samt premieras.
För oavsett om vi har en lagstiftning eller inte så är det samma personer som ska lösa problemet och som också kommer att gynnas av minskade skador och ett klimatsmart viltkött.
En enkel stimulansåtgärd för jägarna skulle vara att förenkla småskalig försäljning av vildsvinskött, vilket skulle stimulera ökad avskjutning och öka tillgången till klimatsmart kött.

En dörr till angiveri
Ifall det är regeringens ambition att hindra de allt färre som sysslar med massiv och felaktig utfodring borde regeringen varit tydlig med att det är just det man vill komma åt. Nu har man öppnat en dörr som kan leda till angiveri, misstänkliggöranden, juridiska processer och oönskad byråkrati.
Hur man än vrider och vänder på frågan har regeringen tyvärr hastat fram en utfodringsproposition som inte borde kommit upp på riksdagens bord förrän man provat alla andra tänkbara lösningar först.
Lagstiftning borde inte vara den första åtgärden, utan den sista när ingenting annat fungerar.
Svenska Jägareförbundet tror heller inte att ett ingrepp i äganderätten och förbud mot utfodring skapar bättre förutsättningar för samarbete. Troligen leder det till det motsatta.

Björn Sprängare
Ordförande Svenska Jägareförbundet