För att vinna politiska frågor som den om Jägareförbundets allmänna uppdrag måste man agera redan på idéstadiet. Att något var på gång var ju egentligen ingen nyhet. Det var väl bara på håret att det allmänna uppdraget räddades förra gången det var utsatt för attack?

En stendöd fråga

Att vara artig, påläst och välformulerad är Svenska Jägareförbundets signum, och det har jag viss förståelse för. Så har vi alltid gjort, men är det rätt i dag?

Eftersom jag nästan är årsbarn med allmänna uppdraget är det lättare att titta bakåt än att förutse framtiden.

För att mjuka upp de gamla grå har jag letat fram och läst Bernt Karlssons artikel ”Hur går det med morkullorna?” i Svensk Jakt nr 7/2007. Här kan man se hur en fullkomligt faktaspäckad och väl underbyggd fråga gick oss emot och fortfarande, trots årsstämmobeslut om nytt försök, förefaller stendöd.

Här skulle sannolikt ett mer militant agerande, vilket vi också var några som förgäves försökte få till stånd, ha gett ett annat och bättre resultat.

Att aldrig markera med den urkraft som förbundet besitter genom sin organisation och majoritet av jägarna som medlemmar, ger sken av en svag och toppstyrd organisation.

Nedslående resultat

När Jägareförbundet i slutet av 1900-talet genomgick det stålbad som omorganisationen innebar, var det en länsjaktvårdare som yttrade: ”Att arbeta som vi alltid gjort är som att röra om i gammal gröt, det är och förblir gammal gröt.”

Jag har de senaste dagarna frågat runt lite om de pengar vi förlorat, och jag måste säga att resultatet är nedslående.

En före detta länsjaktvårdare hade uppfattningen att det som skett med Viltvårdsfonden egentligen var vad Jägareförbundet eftersträvat. En annan tillfrågad var som ett frågetecken och ytterligare en menade att loppet är kört.

Vad som ytterligare oroar är att de falanger som stred i ordförandefrågan argumenterade för sin kandidat genom dennes eminenta förmåga att föra fackliga förhandlingar när förbundet nu står inför tider av nedskärningar.

Detta gav utan tvekan sken av att vi redan kastat in handduken.

Jakten monteras ner

Med tanke på förbundets framtid är det nu läge att mer militant försvara våra pengar. Att stå upp för ripjakten där nu första steget tagits och nästa blir starten av höstjakten som redan varit under attack, och för övrigt redan nu blir starkt begränsad i renbeteslandet där samerna nästan regelmässigt avlyser småviltsjakten en vecka före älgjakten.

Sedan har vi den förlorade morkulljakten och till och med hela vår jaktliga verksamhet som stadig nermonterats bit för bit.

Krigare eller partiledare

Vad vi nu behöver är en handlingskraftig och stridbar ordförande. En krigare eller kanske en partiledare? För vad hindrar oss att bilda ett politiskt parti?

Det är ju trots allt på den politiska spelplanen frågorna avgörs, med Miljöpartiet som vår främsta motståndare. Alltså ett parti som utgörs av en mycket liten ideell förening som före valet 2018 endast hade drygt 12.000 medlemmar och fick 16 mandat i riksdagen. Sedermera dessutom 5 av totalt 23 ministerposter.

Stort och riskabelt

Det finns därför skäl att fråga sig hur, låt oss kalla det Utepartiet, bestående av jägare och annat ”utefolk” skulle ha lyckats i valet då bara Jägareförbundet mönstrar omkring 150.000 medlemmar.

Det vill säga dubbelt så många medlemmar som Socialdemokraterna redovisat för år 2020.

Självklart är det ett stort och kanske riskabelt, men ändå nödvändigt, steg av en gammal ideell folkrörelse att bilda ett nytt parti.

Låt oss i vart fall göra som vi gör i älgskogen när hunden skäller och älgen står gott; Fukta ett finger och hålla upp det i luften för att ta reda på hur vinden blåser, innan vi smyger fram för att fälla älgen.

Allan Erixon

Härnösand