För en tid sedan träffade jag en jägare som på sin jaktmark funnit att för ung, icke avverkningsmogen skog huggits ner, i ett område med naturvärden som enligt lag är skyddade.

När personen i fråga, själv skogsarbetare i hela sitt liv, påtalade detta för Skogsstyrelsen möttes han av likgiltighet.

Kontentan av svaret var: ”Det var ju tråkigt, men vad ska vi göra, skadan är ju redan skedd. Skogsstyrelsen litar helt på att skogsbolagen tar ansvar och följer lagen. Dessutom hinner vi inte kontrollera allt. Vi har nog med kontrollen av de privata markägarna.”

– Som om polisen skulle prioritera snatterier framför grövre ekonomiska brott, konstaterade jägaren uppgivet. Det måste vara ett tecken i tiden att Skogsvårdsstyrelsen inte längre finns, utan inlemmats i Skogsstyrelsen.

”Älgen utrotas och ingen reagerar”

Ingen vågar anmäla

Att jägare upptäcker illa utförda avverkningar händer titt som tätt. Men då en anmälan innebär förlorad jakt vågar ingen anmäla. Skogsbolagens järngrepp om jägarna, tillsammans med Skogsstyrelsens vägran att befatta sig med frågan, gör att miljöbrott aldrig uppdagas.

– Självfallet ska vi ha ett rationellt och lönsamt skogsbruk och alla avverkningar är inte dåliga. Men skogsbruket kan och måste bli bättre, ansåg jägaren. Det krävs ingen revolution. Mycket kan göras med god vilja och relativt små medel.

Dessutom tyckte han att i ett rättssamhälle som Sverige borde även skogsvårdslagen tillämpas.

Dörrmatta åt skogsbruket

Svenska Jägareförbundets uppgift är att försvara jakten, viltet och viltvården. Men i det så kallade Handslaget med skogsbruket 2016, undertecknat av dåvarande ordförande Björn Sprängare, syns ingenting av detta.

Då blev Jägareförbundet dörrmatta åt skogsbruket och övergav älgen och älgjägarna på bolagsmarkerna.

I detta dokument skrev förbundet bland annat under på att den redan då och i dag mycket ifrågasatta ÄBIN-inventeringen, mäter betesskador på ett rättvisande och objektivt sätt.

För att bevara god stämning skulle jägarna dessutom fokusera på det som fungerade bra och inte lyfta problem.

”Vart är vi på väg med älgjakten?”

Rädda älgen

Några år efter Handslaget kom Jägarförbundets kampanj Rädda älgen. Ett försök att uppmuntra markägare att öka fodertillgången för älg genom att plantera mer tall och undvika att föryngra tallmarker med gran.

Av skogsnäringen uppfattades kampanjen närmast som en provokation.

Monika Stridsman, ledamot i förbundsstyrelsen och tidigare generaldirektör på Skogsstyrelsen, avgick med omedelbar verkan.

Men kampanjen låg helt rätt i tid. I dag kommer rapporter om negativa konsekvenser för älg och annat vilt, när gran planteras på tallmarker.

Contortan sprider sig

Contortatallen infördes i stor skala på 1970-talet. Skogsbruket förutspådde en virkessvacka en bit in på 2000-talet, om inget gjordes. Virkessvackan kom aldrig, däremot contortan.

För tio år sedan fanns den på 600.000 hektar. Alla som varit in i en contortaplantage vet att det är 600.000 hektar i stort sett fria från bärris.

Hur många färre skogsfåglar, harar, rådjur och älgar innebär det?

Vid införandet försäkrade skogsbruket att contortan inte kunde sprida sig själv. I dag sker självspridning från cirka hälften av alla bestånd äldre än 25 år. Självspridningen kommer att öka och contortan konkurrerar med tall, gran och björk. Den kan även etablera sig i fjällen.

Skogsbruket bär alltså ansvaret för införandet av en invasiv art, i ett storskaligt ekologiskt experiment som ingen vet vart det tar vägen.

”Storskogsbolagens hetsjakt på älgen”

Verkligheten närmar sig

Dagens Nyheter genomförde nyligen en granskning av Skogsstyrelsen som visar att tillsynsmyndigheten bäst kan beskrivas som skogsindustrins förlängda arm.

Generaldirektören, tidigare chef på Sveaskog, har bland annat stoppat inventeringen av nyckelbiotoper vilket fått anställda, som inte vill gena i kurvorna, att säga upp sig.

Efter samtal med näringsministern pausar chefen sin skogsverksamhet, och får behålla jobbet.

SVT har också börjat granska skogsnäringen och påvisat sambandet mellan utdikning av våtmarker och utsläppen av koldioxid.

Att utdikning av våtmarker ökar spridningen av skogsbränder är känt sen tidigare, liksom att kalhyggen och skogsdiken ökar risken för översvämningar.

Medvetenheten om skogsbrukets brister ökar alltså i samhället.

Hög acceptans

Att acceptansen för älgen hos Sveriges skogsägare är hög visar en nyligen genomförd undersökning. Över 50 procent tycker att älgstammen är lagom. Lägger man till dem som tycker att älgarna är för få eller alldeles för få kommer vi upp till cirka 70 procent.

Storskogsbrukets påstående att älgen är det stora hotet mot näringen, saknar stöd hos majoriteten av skogsägarna.

Ett tomt rekreationsvärde

I det här landet har vi svårt att kalla saker vid dess rätta namn. Sjukstugan har via vårdcentral blivit hälsocentral, och problem har uppgraderats till utmaning.

Under älgexplosionen på 1980-talet höjde skogsbolagen älgavgifterna kraftigt. För att motivera detta tog man förutom för fällavgiften (köttvärdet), betalt för ett rekreationsvärde för alla spännande jaktupplevelser den rika älgstammen genererade.

I dag talas det på en del håll om den stora ”utmaningen” att komma till skott på älgglesa marker. Den stora upplevelsen och enorma lyckan som uppstår om man, mot alla odds, lyckas fälla en älg.

Detta för att kunna ta betalt av folk som i dagar ska sitta på en stolryggsäck och blicka ut över älgtomma marker.

Kjell Brännström