På väg över en riksgräns som vargen inte känner, men som fått stor betydelse för en utebliven förvaltning på den skandinaviska halvön. Foto: Mostphotos
I stället för politik har vi fått sifferexercis. Det pratas referensnivåer och inavelsgrader, kullstorlekar och parbildningar, svenska vargar och norska vargar. Ett mischmasch som döljer att ingen egentlig förvaltning av varg sker, skriver värmlänningen Britt Marie Nordquist.
En av årets sista dagar har jag roat (eller snarare oroat) mig med att syna vargcirkusen igen. Ena sidan efterlyser bättre underlag, andra sidan har tröttnat på att leverera underlag och båda sidor pekar på varandras ovilja.
Om jag lämnar den infekterade debatten åt sidan och istället letar vägar framåt, så hittar jag bland annat följande:
Forskarna fick tidigt i uppdrag att ta fram MVP (minsta livskraftiga vargstam, räknat på 100 år), siffran de kom fram till var 100 vargar, på Skandinaviska halvön. Märk väl, inte i Sverige, inte i Norge, utan sammantaget på hela Skandinaviska halvön!
Med den siffran som grundplåt beslöt Sveriges riksdag redan 2013 att GYBS (gynnsam bevarandestatus) finns någonstans mellan 170 och 270 vargar.
Därefter har verkligheten tillåtits skena, uppdraget att genomföra politiken har plockats bort ur Naturvårdsverkets regleringsbrev och frågar man varför, blir svaret ”vi lägger oss inte i myndigheternas arbete”.
Det är alltså inte politiker som styr politiken längre? Varför välja ledamöter till en riksdag som inte styr?
Debattören Britt Marie Nordquist. Foto: Martin Källberg
I stället för politik har vi fått sifferexercis. Det pratas referensnivåer och inavelsgrader, levande vargar och döda vargar, kullstorlekar, revir och parbildningar, svenska vargar och norska vargar, ett mischmasch som döljer det faktum att ingen egentlig förvaltning (läs jakt värd namnet) av varg sker.
De krav på ”landsegna” populationer som vi ständigt matas med, har skapats av förstå-sig-påare på hemmaplan, och som en följd av detta har snart båda länderna tappat greppet om styråran.
De internationella åtaganden som är gjorda förutsätter gemensam förvaltning över landsgränser, men Sverige har valt bort detta. Det betyder alltså att myndigheterna med politikernas goda minne valt att hysa fler vargar än vad vi egentligen åtagit oss att göra. Ett eget val.
Vargstammen växer och vargar traskar obehindrat kors och tvärs mellan Norge och Sverige, två länder som har kunskap och underlag nog för att göra verkstad redan i morgon, men som alltså inte gör det.
I stället låter man den ur viltets synpunkt obefintliga riksgränsen bli en mur mot förvaltning. Ett eget val ja, men varför?
Om man borrar lite i dokumenten upptäcker man snart att Norge flera gånger sökt Sverige för att få igång samförvaltning av varg. Nu har man gett upp.
Varför? Jo, för att Sverige inte vill! Sverige vill inte samförvalta varg med Norge.
Båda länderna har skrivit under åtaganden som bygger på att vi ska ta gemensamt ansvar, inklusive samförvaltning. Men Sverige blir visst aldrig redo. Vi utbyter information men avstår jakt. Vi stänger därmed både gränsen och möjligheterna.
Varje dag bjuder på nya möjligheter, att våga ta dem är en seger i sig. Inte minst i den politiska världen.
Politik är vilja. I samband med ett valår tittar politisk vilja fram, men den vi såg senast har dött under resans gång.
Vågar vi tro på verkstad den här gången? Verktyg finns, men finns det arbetshänder? Det återstår att se.
Britt Marie Nordquist
Värmland
Fotnot: Artikeln har varit publicerad som ett Facebookinlägg
Skriv en insändare – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se
Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.
Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.
För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.
Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.
Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.
