Jag är i dag 73 år. Jag fick min första vapenlicens när jag var 21, och det var på en klass 1. En vanlig repeterstudsare i kaliber .308. Den skulle användas för älgjakt. Jag utbildade mig då till polis och det blev 42 år i yrket innan pensionen.

Vi var två kollegor som skaffade älgbössa samtidigt och som tillbringade många dagar på älgskjutbanan.

Åren gick, jaktintresset ökade och det blev fler bössor i garderoben utifrån behovet. 

Kunskaper saknades

Större delen av mitt vuxna liv har jag jagat småvilt, älg och björn. Jag bodde i Norrbotten och björnen ökade i länet.

Det medförde att många jägare fick chans att skjuta på björn med sina älgbössor – alltså klena kalibrar och samtidigt med dåliga kunskaper hos skytten. Det blev en del skadskjutningar.

Oftast var det då jaktlagets egna hundförare som fick ta hand om eftersöken.

Tyvärr fanns inte kunskaperna, varken hos hundföraren, hunden eller jaktlaget.

Misslyckade eftersök

Många eftersök var direkt livsfarliga och misslyckades. Det krävdes duktiga, erfarna eftersöksekipage som kunde tillkallas.

På grund av den växande björnstammen inventerades hundbeståndet för att hitta skickliga eftersöksekipage, hundförare och jägare utbildades.

Nervösa skyttar

Jag själv startade tillsammans med andra utbildningar, inte minst i skytte.

Många jägare som var olämpliga och nervösa behövde helt klart utbildas innan de gav sig ut för att kanske fälla en björn.

Vi kunde lätt konstatera att vid snabba skott på korta avstånd är en halvautomat i händerna på en tränad skytt det bästa.

Naturligtvis finns de duktiga skyttar med vanliga repeterstudsare som klarar av snabba skott i trängda lägen.

Kalle Edvinsson