Det finns en mening med aveln av renrasiga hundar, anser skribenten. På bilden en hamiltonstövare. Foto: Jan Henricson
Det finns en mening med aveln av drivande respektive ställande hundar, vilka har avsevärt stor skillnad i arbetssätt. Genom det anpassar jägaren hundvalet till den jakt som utövas.
När jag läste Jimmys inlägg Varför ska blandraserna alltid bära hundhuvudet, där det sägs att Kennelklubben motarbetar korsningar, menar jag att det är väl inget konstigt med det.
Uppfödare av olika raser är inte särskilt förtjusta i alla blandningar, för hur ska man avla vidare på det?
Kaos i mentalitet
Jag är glad för att Jimmy är nöjd med sin blandrashund, men vad har han tänkt vidare med det?
Tjuvparning kan tyvärr inträffa, men att medvetet korsa drivande med ställande hundar kan orsaka kaos i hundens mentalitet. I ena stunden ska hunden skälla ståndskall, i nästa ska den skalla i ett spår. Hur utvärderar man en sådan hund?
Jag vänder mig framför allt mot att jaktformer där det släpps flera hundar eskalerar, för vilken kontakt har föraren med sin hund när den alltid bara används tillsammans med andra, ofta i små såtar?
En hund som agerar på det sätt som Jimmy menar är så bra, är inte en bra hund. Den är bara för korta nöjen då det skjuts allt.
Trigga inte
Jag vill även påminna om att hetsa en hund till att lugga viltet inte är en belöning. Det visar bara hårdare kamplust, vilket inte hunden ska ha, mer än i sitt arbete för sedan är det slut.
Trigga inte hundar på skjutet vilt. Då blir det trevligare för jaktkamrater att hantera hunden vid viltet, eftersom hundförare oftast är en bit ifrån och skytten gärna vill se att allt gått bra trots hundens närvaro.
Yvonne Ekman