Det dröjer inte länge innan de första gässen visar sig på himlen. Med sina kraftiga kroppar, vita kinder, långsträckta svarta halsar och omisskännliga läte råder det inget tvivel. Kanadagässen har kommit. 
Scenen är som hämtad ur södra Sveriges brutna jordbrukslandskap. Men det utspelar sig istället i det fiktiva landskapet Hirschfelden, skapat av det Stockholmsbaserade företaget Avalanche Studios för sitt datorspel The Hunter. 
Till min lättnad betonar spelet vikten av god jaktetik. Men den mest uppenbara fördelen med en simulator är möjligheten att prova saker som aldrig hade varit ett alternativ i verkligheten. I datorspel är det möjligt att gå tillbaka till grundläggande regler som man fick lära sig under jägarexamen och utan konsekvenser alldeles själv uppleva varför det var viktigt att lära sig. Sedan förstår du varför.

Uppmuntrar förberedelse
I spelet har utvecklarna upprättat ett system som bedömer graden av köttförstöring och erbjuder ett schema över penetrerade organ och skelettdelar – detta gör det möjligt att återkoppla och öva in en god uppfattning om var man bör placera skottet, något som kräver mycket eftertanke på kompakt vilt såsom vildsvin. Tålamodet att vänta in rätt vinkel på djuret betyder allt.
Det finns inte eftersökshundar, utan spår omkring dig lyser upp i en röd färg. Ja, det tar inte många sekunder för att förstå att man i verkligheten skulle ha varit skrämmande illa ute. Men även här uppmuntrar spelet dig att förbereda dig inför ett eventuellt eftersök – lägg riktmärken på minnet och kom ihåg i vilken riktning djuret sprang, så hittar du inom kort spår. 

Ersätter inte verkligheten
Djuren lämnar efter sig olika spår beroende på om de betar, tar lega, lämnat avföring, travar eller springer. Med ett mobilliknande verktyg går det att omedelbart identifiera vilket djur det är som lämnat spåret. Du känner nog igen spåret själv, särskilt om du redan har jägarexamen. Med samma funktion kan du också lära dig många olika djurs läten, om du lyssnar noga. 
Många av verklighetens frågor återspeglas. Men spelet saknar en större kontext och i längden kan det kännas meningslöst. Spel kan inte ersätta gemenskapen vi delar med varandra. För det finns inget som kan ersätta minnena från alla de gånger vi väckt barnen eller barnbarnen lite tidigare så de kan se rådjuren som står på åkern. 
Det finns inget som kan ersätta nöjet vi får av att vårda det vilda. Det finns inget som kan ersätta glädjen när man delar en härproducerad måltid med sina nära och kära. Det finns inget som kan ersätta den känslan som infinner sig när du vet att du gör skillnad – på riktigt. 

Carl Vigren