För att kunna kallas en adaptiv förvaltning, ska den enligt vad enhetschefen Hanna Ek skriver i repliken Älgförvaltningen är adaptiv och levande, vara lärande, anpassas utifrån lokala och förändrade förutsättningar, samt rådande kunskapsläge.

Mitt påstående att den inte är det, hänger samman med hur länsstyrelsen hanterat Trummelsbergs älgskötselområde i Färnas älgförvaltningsområde. Även älgförvaltningsområdet är hanterat på samma sätt.

Kunskap används inte

I dessa områden har jägarnas och markägarnas samlade kunskap, som sig bör, använts för att räkna fram en möjlig avskjutning, utifrån uppskattningar om ingående älgstam, reproduktion och avgångar genom dödlighet av olika slag och en därmed tänkt utgående älgstam, efter en period av tre år.

Detta är uträknat med all den information som hämtats från de människor som arbetar dagligen i markerna och från dem som jagar där.

Informationen är mer omfattande, än den Naturvårdsverket använder i sin modell.

En egen plan

Den plan som älgskötselområdet och älgförvaltningsområdet gjort har länsstyrelsen helt enkelt inte godkänt, utan i stället gjort en egen plan med hänvisning till att Naturvårdsverket anser sig veta vilken ingående älgstam älgskötselområde och älgförvaltningsområde har.

Planen som nu blir gällande – bara några veckor före älgjakten – har alltså länsstyrelsen producerat med ledning av Naturvårdsverket.

Central information

Eftersom den planen inte grundas på den totala information som finns inom de lokala organisationerna utan på centralt tillgänglig information, anser jag att den inte kan sägas vara adaptiv. Snarare centraldirigerad liksom tidigare licenssystem var, med en skenande älgstam som resultat.

Hur Naturvårdsverket kan kalla detta tillvägagångsätt för en regionaliserad förvaltning, byggd på samverkan för att skapa en älgstam i balans med betesresurserna, är svårt att förstå.

Ska överklagas

En älgförvaltning bör söka balansera stammen på en sådan nivå att en meningsfull älgjakt kan genomföras i balans med betesresurserna, varvid en rimlig nivå på älgskadorna inte överskrids.

Detta har Länsstyrelsen i Västmanland enligt deras utsago inte klarat av, beroende på vägledning från Naturvårdsverket. Därför kommer vi att överklaga länsstyrelsens beslut till Naturvårdsverket.

Jag hoppas att vi då får ett rimligt beslut, som går att förstå som adaptivt. De lokala förutsättningarna som gäller, kommer att framgå av vår överklagan.

Ett varggolv

Vad gäller rovdjursförvaltningen, fattade riksdagen 2013 ett beslut att golvet för vargstammen ska vara 170–270 vargar, samt att vargstammen ska fördelas över riket och skötas regionalt.

Beslutet har inte följts av dem, som har att följa det, det vill säga av Naturvårdsverket, som Hanna Ek mycket riktigt påpekar.

I verkligheten har vi en vargpopulation på minst 400 djur, koncentrerad till Mellansverige.

Kringgått beslut

Beslutsrätten om förvaltningen av vargen har numera delegerats till länsstyrelserna, efter instruktion från Naturvårdsverket.

Efter att Naturvårdsverket haft elva år på sig att genomföra riksdagens beslut, och misslyckats med detta, är det rimligt att uppgiften lämnas över till någon annan.

Hur Naturvårdsverket agerat för att kringgå riksdagsbeslutet är känt. De som blir drabbade har för länge sedan gett upp hoppet om att Naturvårdsverket ska ta rimlig hänsyn till de skador och det lidande som drabbar så många människor i glesbygden i dag, och inte bara se till vargens väl och ve.

Karl Hedin