Kanske beror det mest på usla traditioner, och brist på samplanering om vilka tjurar man känner sig stolta över, och gärna vill ha som avelstjurar på sina marker till nästa år. Busenkelt i teorin.

Det är långt viktigare att bestämma i förväg vilka avelsdjur man vill ha kvar efter jakten, än att konstruera olika avskjutningsmodeller och fokusera på det. Självklart ser man då till att avelsdjuren, kor som tjurar, inte blir skjutna, och att man har lite marginal ifall någon skulle gå åt i trafiken eller dö på annat sätt.

Möjligheter finns

Ett tusen hektar är ingen stor areal vad gäller älgförvaltning, men dagens älgskötselområden med mera ger goda möjligheter att samordna, informera och göra bra resultat gemensamt.

Som här ute på Östgötaslätten, där vi i princip bara hade en enda tjur kvar efter jakten för elva år sedan. Vi gick ihop, satte totalt tjurförbud under fyra år, och har nu betydligt flera tjurar än hondjur i markerna.

Vi har också några tjurar med en ålder av upp till tio år. Bland annat vår stolthet, Mr Big, som gläder jägare och andra varje gång han visar sig. Tjuren hade 20 taggar i fjol, och blir bara större för vart år. Ett fint resultat av jägarnas samlade förvaltningsinsatser!

Trafikkloka älgar

Det jag saknar i Danielssons debattinlägg är egentligen bara ett fåtal rader. De flesta älgområden har bra planer, men så finns det också många som skulle kunna tänka mera biologiskt och på så vis få betydligt finare viltstammar.

Trafiken är ett jätteproblem på många håll, men annars är det ju ofta bara att inte skjuta annat än de djur som gott kan plockas bort.

Vår erfarenhet här är att de lite äldre djuren ofta har något så när bra trafikvett, och de är därför extra värdefulla att behålla i stammen. Hade de inte aktat sig för bilar så hade de ju inte nått den ålder de har.

Och då är de också så gamla att ingen vill ha dem på middagsbordet, utan de gör sig bäst i skogen. Några år till.

Gunnar Kjellin