Att vargarna har blivit fler har inte lett till att tillgången på älgkadaver ökat för asätare. Däremot är födan jämnare fördelad under året i vargrevir än i områden utan varg, vilket betyder mycket för asätarna, särskilt under senvintern, skriver Sveriges Lantbruksuniversitet i ett pressmeddelande.
Antalet vargar i Sverige och Norge har fyrdubblats under de sista tio åren, vilket kan resultera i att viktiga processer i ekosystemet återupptas. Bland annat kan bytesrester efter varg­slagna älgar påverka födobasen för många asätande arter. Men även mänskliga aktiviteter, som jakt och trafik, påverkar tillgången på mat för asätare.

Publicerad studie

Forskare vid SLU:s forskningsstation Grimsö i Bergslagen jämförde biomassa från vargslagna älgkadaver med skjutna älgar och älgar som dött i trafiken eller av naturliga orsaker i och utanför vargrevir. Studien ingår i forskningsprogrammet SKANDULV och publicerades nyligen i den vetenskapliga tidskriften PLOS ONE.
– Rester från vargslagna älgar utgör en fjärdedel av den årliga tillgängliga biomassan för asätare, men studien visar att återkomsten av varg inte har lett till att det finns mer biomassa att äta för asätare, säger Camilla Wikenros, forskare vid SLU.

Slaktrester vanligast

Både i och utanför vargrevir är det kvarlämnade slaktrester efter älgjakten som är den vanligaste födan för asätare.
Vargarna lämnar kadaverrester efter sig, men återkomsten av varg innebär också att jägarna skjuter färre älgar för att kompensera för att vargarna dödar ett antal älgar. Färre älgar självdör också när det finns varg, eftersom vargen ibland dödar älgar som ändå skulle dött av naturliga orsaker. Den totala födotillgången för asätarna blir följaktligen något mindre i vargrevir.
– Asätarna riskerar att vargdödas när de snyltar på vargens byten, men vi såg att när vargarna återbesökte tidigare slagna byten ökade sannolikheten för besök av räv och korp. Dessa arter använder troligtvis vargarna som vägvisare till kadaver, säger Camilla Wikenros i pressmeddelandet.