Kung Fredrik I, Anders Schönberg, Llewellyn Lloyd, Herman Falk och Gustaf Schröder, några av de mest kända och legendariska figurerna i svensk jakthistoria, hade en sak gemensam – björnjakt. Dessa blev kända för det stora antalet björnar de nedlade under 1700- och 1800-talet, somliga över hundra stycken. Deras otaliga storskall och strapatsrika jakter har skildrats och odödliggjorts på många olika sätt. Allt som oftast har de slutat på samma sätt: att björnen mötte sin bane genom en kula från en björnbössa.

Lodbössan – jaktgevärens urmoder

Förr var björnbössan ett specialverktyg för en liten grupp jägare som sysslade med rovdjursjakt i en sådan utsträckning att de behövde ett särskilt vapen. Bössor var dyra och det var också få förunnat att kunna skaffa ett vapen specialanpassat för björn.

Grov men smidig

En renodlad björnbössa var under 1700–1800-talet en kort och smidig, men grov studsare. Bössan skulle vara lätt att bära med sig, lättmanövrerad i trånga lägen och samtidigt kunna skicka en kraftfull kula med bra precision.

Krutstänk, rök och eld är flintlåsets signum. Bemästrar man dessa faktorer kan man bli en riktigt duktig skytt med flintlåsvapen. Foto Lars Arvidsson

Björnjakt var då, precis som nu, den farligaste sortens jakt. Skillnaden var att förr hade man bara ett skott att förlita sig på, och vapnen var betydligt mindre pålitliga än de vi använder i dag.

Björnjakten gick till på olika vis och i det gamla bondesamhället började det ofta med att någon spårat eller upptäckt ett aktivt björnide. När björnen var ringad kunde bönderna antingen på egen hand döda björnen eller sälja ”björnringen” till någon jägare som sedan drev björnen ur sitt ide och sköt den.

En annan vanligt förekommande metod var att ställa till med ett björnskall. Vid dessa stora skall kunde hundratals, ibland tusentals, bönder uppbådas. Skallen kunde genomföras på olika sätt, men gick ut på att slå en ring runt ett område där det antogs finnas björn och sedan driva djuren mot passkyttar.

Militärt överskott

Björnbössor tillverkades hos vapensmeder i städernas fina verkstäder, på gevärsfaktorierna och hos allmogens vapensmeder. Ett stort antal gjordes av militära jägarstudsare.

Under 1700-talets andra hälft infördes särskilda elittrupper inom armén, så kallade jägarförband. De opererade friare, likt våra moderna jägarförband och utrustades under 1700-talet med särskilda räfflade jägargevär. Dessa grova och korta jägarstudsare hamnade förr eller senare i civila händer och blev populära och prisvärda björnbössor.

Slaglåsbössan – dåtidens allroundvapen

Flintlåsen på militära vapen är ofta mycket robusta och pålitliga för att klara krigets vardag, men flintlåsets mekaniska grundprincip är ömtåligt och känsligt för fukt och mekaniska problem.

Till vårt skjuttest använde vi oss av en svensk jägarstudsare av modellår 1815–20. Den är försedd med flintlås och har en kaliber på 18,55 millimeter.

Grov och genomtänkt

Liksom de flesta vapen från denna tid laddas den från mynningen. Krutladdningen mäts upp i ett krutmått från krutflaskan och töms i loppet. På mynningen läggs sedan en infettad tyglapp som toppas med kulan. Lappens funktion är att täta utrymmet mellan kulan och bommarna och den ska vara precis så tjock att det krävs ett visst mått av kraft för att få ner kulan i loppet.

Björnstudsare skjuts med kulor omsvepta med en fettad tyglapp. Lappen tätar loppet och förbättrar precisionen avsevärt. En skjuten fetlapp kan berätta mycket om hur du har laddat och loppets skick. När lappen ser ut som på bilden tyder det på bra förbränning och ett fint lopp. Foto: Lars Arvidsson

Ergonomiskt känns björnbössan hyfsat rimlig. Den är tung, men balansen är bra och längden lagom. Det är tydligt att designen är genomtänkt funktionell och hantverket välgjort. Låset är försett med en liten hake bakom hanen, en så kallad varhake, som fungerar som säkring på hanen.

Pipan hålls på plats med band som fixeras med fasta bandfjädrar, vilket gör att brukaren enkelt kan plocka ur pipan ur stocken utan verktyg.

För mig som är hyfsat normalbyggd ligger kolven an bra. Riktmedlet är variabelt med tre siktklaffar vilket ger ett visst utrymme för precision på längre avstånd. Kornet är i mässing och syns tydligt.

Den tillplattade kulan grävdes fram i skjutvallen och visar på expansionen hos rundkulor. Foto: Lars Arvidsson

I sedvanlig ordning ligger utmaningen i att vänja sig vid att fängkrutet brinner av i ansiktet och tidsskillnaden mellan avtryck och att skottet går av. Nyckeln är att disciplinera sig själv och hålla sig kvar på målet under hela avfyrningen.

Trycket är ganska hårt, vilket var vanligt på militära vapen vid denna tid. För att vara ett svartkrutsvapen har det en kännbar rekyl, men inte obehaglig. Rekylen är snärtig, men tung på ett sätt som kan liknas vid en modern hagelbössa.

Under våra tester klickade inte testbössan en enda gång. Det visar att vältrimmade flintlås kan prestera mycket väl, åtminstone under ideala förhållanden.

Björnen kommer

Ted Lagrelius, skytteinstruktör på Svenska Jägareförbundets gård Öster Malma, kom med idén att pröva björnbössan mot en ”anfallande” björnfigur. Björnen ställdes på 20 meters avstånd för att simulera avstånden som björnarna ofta sköts på. Skytten fick stå med vapnet vilande och skjuta instinktivt när skjutledaren skrek: ”Björnen kommer!”

Trots att pulsen var låg, att vi visste var målet fanns och att situationen var ofarlig, gav det direkt utslag på skyttet. Endast något enstaka skott blev direkt dödande, medan de flesta hade resulterat i en sårad, arg och farlig björn.

Denna enkla övning gav anledning till eftertanke. I dag har vi tillgång till skytteträning i form av björnpasset, vi kan träna i skyttesimulatorer och använda lättskjutna, snabbrepeterade vapen.

M/1815–20 jägarstudsare var en militär, smidig studsare som vann stor popularitet bland Sveriges björn­jägare. Foto: Lars Arvidsson

Den kände björnjägaren Llewellyn Lloyd blev själv illa tilltygad av en björn när han missade första skottet, men skadsköt med sitt andra skott från dubbelstudsaren. Han slog till björnen med bösspipan, men valde sedan att spela död, med påföljden att han blev nästan skalperad av den rasande björnen.

Lloyd överlevde lyckligtvis när hans jaktkamrater kom till undsättning, men många var inte så lyckligt lottade. Det förekom vid många tillfällen att dåligt beväpnade drevkarlar blev svårt skadade och även dödade av björnar.

Att på svensk mark fälla en brunbjörn är för många jägare en dröm och jag skulle själv kunna tänka mig att jaga björn under moderna premisser. Skulle jag vilja göra det under 1800-talets förhållanden?

Med de erfarenheter jag har nu är svaret tveklöst nej.

Anders Lindkvist

Museiman, historiker, jägare och vapenkännare. Ett särskilt stort intresse har han för den svenska jaktens historia och dess jakthistoriska föremål. Till vardags arbetar han som museipedagog och med antikvapen. När han får tid över ger han sig gärna ut i skogen på jakt.

Varning!