tisdag 19 mars

Jakt & prylar

Det är ingen lätt match att lära sig skjuta med flintlås på grund av eldsflammorna nära ögat samt fördröjningen ­innan kulan lämnar loppet. Foto: Lars Arvidsson

Svenska vapenklassiker: Säljaktens kanoner

Premium

Säljakt är åter i ropet och vad passar då bättre än att söka säljaktens historiska ­rötter? I dag handlar säljakten om att reducera antalet sälar för att rädda fiskbestånd och fiskarnas nät, men under 1800-talet var säljakten en viktig födkrok för en stor del av kustbefolkningen runt Östersjön.

Säljakten kom aldrig att bli någon rikemansjakt eftersom det var en tung, smutsig och stundtals farlig jakt, som tog ut en ansenlig ränta i form av människoliv och tid.

Vintertid kunde jakten hålla på i månader ute på kobbar och skär. Där fick jägarna under långa perioder klara sig på enkel kost bestående av gröt och sälkött. När säljägarna återvände till byn sköts det salut och det ställdes till med gästabud.

 

Sälbössor var ­konstruerade för liggande skytte och bästa ­precision. Det var dåtidens långhållsjakt och de som hade råd skaffade även en tubkikare. Foto: Lars Arvidsson

Det var inte främst köttet eller skinnet som lockade ut jägarna i skärgården, utan sälspäcket. Sälens fett kunde kokas till sältran, som var en viktig handelsvara med en mängd olika användningsområden. Genom försäljningen kunde fiskarfamiljerna få en extra inkomst av kontanter.

 

Skredstång och stora bössor

Säljägarna använde särskild utrustning som skilde sig från andra jägares utrustning. Sälen är en mycket vaksam krabat och därför utvecklades jakten till en riktig långhållsjakt.

På en särskild bred skida, en så kallad skredstång, med en vit skärm fästad framtill, hasade säljägaren över isen för att komma så nära sälen som möjligt. Sälarna skulle om möjligt skjutas på isen eller på land, då det med dåtidens teknik var svårt att bärga sjunkna sälkroppar.

Kravet på precision medförde att säljägarna hade en särskild sorts sälbössa. Den var stor, klumpig och helt anpassad för liggande skytte.

Bössorna delades in i två kategorier, dels de lätta sälbössorna för rörlig jakt med skredstång och dels vaktbössor som var tyngre och avsedda för stationär vaktjakt.

 

20 millimeter

I den senare kategorin kom bössorna upp i vikter över tio kilo och med kalibrar på över 20 millimeter. Sälbössorna tillverkades av lokala bössmeder och värderades högt av sina brukare.

Den mest kostsamma delen var den grova, tunga pipan som ofta fick ett långt liv med omstockningar, modifieringar och generations-skiften.

Precis som med allmogetillverkade jaktvapen i övrigt förekom lokala varianter och stilar. I Västerbotten var de ofta slanka och försedda med snapplås, medan de i finska Österbotten var dekorerade med snidade vågmönster i kolven och hanar krökta som halvmånar. Sälbössor från Roslagen och Ålands skärgård var ofta korta och tjocka och försedda med köpelås.

 

Vaktbössa med ryskt lås

Sälbössan som vi har använt för denna artikel kommer från Roslagen eller Ålands skärgård. Ett ryskt muskötlås från år 1838 sitter -monterat i bössan och hur det låset hamnat där väcker många tankar.

I dag är det mycket ovanligt att stöta på sälbössor i flintlås då de nästan alltid byggts om till slaglås. Den enorma pipan vilar i en massiv rödbetsad kolv med skarpa linjer. Vikten är omkring åtta kilo, vilket klassar in den i kategorin vaktbössor. Anledningen till att bössorna gjordes tunga var att de skulle ligga stabilt och den tunga pipan ansågs förbättra precisionen.

 

Sälbössor var ­konstruerade för liggande skytte och bästa ­precision. Det var dåtidens långhållsjakt och de som hade råd skaffade även en tubkikare. Foto: Lars Arvidsson

I änden av kolven finns en liten stötknapp i järn som skyddar kolven när den behöver laddas på berghällar. I kolven finns också ett skjutbart lock som döljer en kolvlåda där kulor, flintor och annan utrustning kan förvaras.

Vapnet laddas genom att hälla en uppmätt krutladdning i mynningen och på mynningen placeras en infettad tyglapp. På lappen läggs en rundkula som pressas ner i loppet och det fungerar som en tätning mot loppets bommar. Eldstålet fälls framåt och blottar fängpannan, hanen spänns till halvspänn och en liten mängd finkornigt krut hälls i fängpannan och eldstålet fälls ner. Vapnet är nu färdigt för att avfyras.

 

Som att greppa en vedklabbe

Upplevelsen av att hålla i en stor sälbössa kan inte mätas mot mycket annat i vapenväg. Tyngden och avsaknaden av balans och proportion gör att det känns mer som ett portabelt pansarvärnssystem än en jaktbössa.

Denna, liksom de flesta andra sälbössor, saknar även rembyglar då de inte ansågs vettiga att bära i vapenrem.

Att göra ett anlägg stående känns meningslöst, det är liggande med stöd eller i bänk som bössan kommer till sin rätt.

Liksom lodbössan vi prövade i ett tidigare nummer saknar även denna en markerad kolvhals och det är som att greppa kring en stor vedklabbe. När jag väl kommer till rätta ligger bössan som gjuten tack vare tyngden.

 

Blyplatta

Riktmedlet består av en blyplatta nerslagen i en järnram och ett korn i mässing. Siktplattan är i bly för att man lätt ska kunna byta eller justera siktskåran. Det är en enkel, men fungerande idé.

Att använda ett stort muskötlås är fördelaktigt då de är robusta och pålitliga. Trycket upplever jag som släpigt med en något diffus tryckpunkt, det märks att spelet mellan avtryckaren och avtryckarstången är grovt.

Som beskrivits i de tidigare artiklarna är det ingen lätt match att lära sig skjuta med flintlås på grund av eldsflammorna nära ögat och fördröjningen innan kulan lämnar loppet. Med sälbössan är det åtminstone enklare att ligga kvar på målet genom hela avfyrningen och det resulterar i märkbart bättre skytte. Efter viss träning kan jag prestera hyggliga träffbilder på 50 meter, tillräckligt för säljakt under idealiska former.

 

I sälbössan sitter ett ryskt muskötlås av märket Tula 1836; hur detta lås hamnat i denna bössa kan man bara fantisera om. I ryska Tula tillverkas det fortfarande vapen och har så gjorts sedan tidigt 1700-tal. Foto: Lars Arvidsson

Kalibern till trots är rekylen menlös då bössans tyngd absorberar det mesta. Under skjutandet har vi en del klick och det är lätt att förstå att det var av yttersta vikt att ha -låset i trim när säljägaren låg ute i den gråslaskiga skärgården i veckor.

Att ha ett vapen som är mynningsladdat när man sysslar med liggande skytte är en klar nackdel eftersom du måste ställa dig upp för att kunna ladda. Det gör att du röjer ditt kamouflage.

 

Säljakten in i framtiden

Dagens säljakt framstår i historiens ljus som enkel. Vi har tillgång till motorbåtar, dykare, moderna vapen och möjlighet att enkelt komma i skydd. Det är glädjande att vi fått tillbaka en högviltsjakt som haft stor historisk betydelse, men det är också glädjande att vi slipper alla dess historiska baksidor.

 

Anders Lindkvist

 

Varning!

Att skjuta med antika vapen kan vara förenat med livsfara! Vapnen i artikelserien är noga besiktade av vapensmed och skjutna under kontrollerade former med välmeriterad expertis.

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Samtidigt på JaktPlay