onsdag 27 oktober

Jakt & prylar

Publicerad 25 december 2020 - 15:30

Illustration: Christian Larsson

Novellen: I Karelens ödemark

Det var vårvinter i Karelens vidsträckta ödemark.

Antti Pölkkönen kom framsläpande med ett torrträd till nying som vi höll på att anordna. Klockan led redan mot nio och om en timme skulle mörkret hänga som en ogenomtränglig slöja omkring oss.

Han släppte ner sin börda och pustade ut.

” Perkele, kyllä  voimilla ottaa”, sa han och torkade svetten.

 

Med en svordom antydde han att det tog på krafterna. Men vi behövde värmen mer än väl. Natten såg ut att bli bitande kall och kvicksilvret hade med säkerhet sjunkit ner mot tjugo grader på ett par timmars tid.

Det dröjde inte heller länge innan tjärveden brann med en skön värmande låga. Men Antti nöjde sig inte med den ved som vi hade samlat ihop. Han om någon visste hur det kändes att frysa när inte veden räckte till, och det var kolsvart i skogen. Därför försvann han på nytt och det dröjde inte länge innan yxskallen ekade.

 

”Medan yxhuggen fortsatte att eka skalade jag några små granar på sitt ris och bar fram det till brasan.”

 

Skaren låg hårdfrusen, skarp som ett golv. Jag tog skidorna, torkade av dem snön och reste dem mot ett träd. Dagsmejan hade legat på hela dagen. Solen hade gassat vår varmt, men mot kvällen hade en kall nordlig vind börjat göra sig allt mer gällande.

Medan yxhuggen fortsatte att eka skalade jag några små granar på sitt ris och bar fram det till brasan. En tjock granrisbädd som liggunderlag skulle i någon mån hindra kylan att tränga in i sovsäcken underifrån.

 

Tankarna sökte sig tillbaka till dagens händelser.

Vi hade följt spåret av en lo lång väg. Det var nattgånget och det gav oss en fin vink om vad lon hade haft för sig. Men efter några kilometer av intressant spårning hade vi varit tvungna att lämna lo spåret för att inte helt och hållet komma ifrån vår kurs.

En skogsbäck var vårt mål. Bäverbäcken, i ordets rätta bemärkelse. Antti hade redan tidigare tagit reda på var bävern höll till och det var meningen att vi skulle försöka skjuta något av de skygga djuren. En varm och mild vårvecka med sunnanvind hade lockat fram djuren och spåren uppe på strandbrinken berättade om att bävrarna varit uppe och gnagt av de vitstammiga björkarna som växte intill bäcken. Det var den enda föda som de hade att ta till ovanför vattenytan.

 

Antti hojtade på hjälp och jag skyndade mig till undsättning. Han hade fällt ytterligare en stor torrfura som han inte mäktade bära ensam, fast han hade kapat den i lämpliga bitar. Det var ett styvt arbete innan vi hade virket framsläpat till elden.

Han stod där svettig och lurvig i håret. Han konstaterade lugnt att nu hade vi ved tillräckligt. Men det kunde smälla till med trettio grader. Våren var bedräglig.

 

”Vårljuset hade dröjt kvar i en blek slöja som efterhand tonade över allt mer i blått.”

 

Skräp med kölden förresten. Bävrarna drog sig för att komma upp ur vattnet när det var så här kallt. Bara mildvädret hade hållit i sig hade det inte varit någon större konst att knäppa några bävrar. Men nu såg det inte så lovande ut. När jag satt på kvällspasset vid myren hade snålblåsten varit pinande kall. Men vid bäverdammen porlade och rann vattnet hur vår betonat som helst, och en bit längre in höjde sig en välbekant kulle som avtecknade sig mot skogen. Det var bävrarnas hus. Det låg på en liten holme kringfluten av vatten som bildats när bävrarna dämt upp bäcken.

 

Vårljuset hade dröjt kvar i en blek slöja som efterhand tonade över allt mer i blått. I väster vilade aftonrodnaden över den allt mer mörknande skogen. Hade inte vinden legat på så ihärdigt hade jag kunnat sitta och vänta hur länge som helst. I någon mån höll spänningen värmen i kroppen. Någon nyfiken bäver kunde ju trots allt komma fram. Men de hemlighetsfulla ljuden i bäverbäcken, risslet och klirret av isbitarna, porlet av rinnande vatten, var ingen hörselvilla trots allt. De vittnade om liv.

Värmen från elden kändes behaglig. Våra våta kläder som var nästan skarp frusna tinade upp och blev behagligt torra. Efter en stund började också pannan sjuda. Min sotiga kaffepanna som hängt med länge.

Där satt vi på varsin sida av elden och intog en spartansk kvällsmåltid. Det var skönt att få någonting i sig. Tarmarna hade skrikit efter mat i flera timmar.

 

Efter en stunds tuggande började det kännas riktigt behagligt. Vi tömde den ena pannan efter den andra på sitt innehåll av becksvart kaffe. Ovanför träden stod himlen klar och hög. Några flämtande stjärnor brann redan däruppe och vinden hade mojnat. ”Nordan går hem till kvällen”, det är så sant som det är sagt. Och även nu slog det in till punkt och pricka.

Anttis ansikte bytte färg. Hettan från elden spred sin värme in i skårorna av hans grovhuggna anletsdrag. Det såg ut som om hans ansikte var mejslat i trä.

Om några timmar skulle ödemarken ligga i nattens järngrepp under sprakande stjärnljus. De vilda djuren skulle börja röra på sig. Lon som vi hade följt skulle kanske sträcka på sig gäspande, och lämna sin daglega. Dra ett nytt milslångt spår genom ödemarken. Slå en hare eller skogsfågel under sin färd.

 

”Anttis ansikte bytte färg. Hettan från elden spred sin värme in i skårorna av hans grovhuggna anletsdrag. Det såg ut som om hans ansikte var mejslat i trä.”

 

Eller kanske skulle kanske en vargflock komma in över gränsen från vårt östra grannland, dit vi hade knappt en mil. Slå skoningslöst och dra sig tillbaka igen innan dagsljuset återvände. Hur långt denna ödemark sträckte sig österut visste inte Antti. Men enligt sägen fanns där en oändlig vildmark.

Antti såg belåten ut när inte hungern plågade honom längre. Han hade till och med råd att kosta på sig ett leende.

Ett svagt sorl hördes från bäcken.

 

Så småningom kom pratet igång. Det var gott om tid och vi hade många timmar på oss innan en ny dag skulle födas.

Lo spåret som hade sysselsatt mina tankar under dagens lopp väckte helt naturligt frågan. Att lo, björn och varg hade ökat i trakten i rätt stor omfattning hade jag fått reda på. Men jag var naturligtvis nyfiken på att få höra Anttis syn på saken.

Antti makade försiktigt om i elden innan han svarade. Han satt tyst en lång stund liksom för att i tankarna gå igenom det han skulle säga. Inte med en min röjde han vad som rörde sig därinne under skinnmössan. På skogsbors vis talade han sedan med låg saktmodig stämma.

 

”Jo, det är sant. Sedan lon blev fredad har den nog ökat. Som du märker finns det spår av dem lite här och var, med jämna mellanrum. Men så har det inte alltid varit. Såg man ett lodjur var det en stor händelse och det gällde att skynda sig om man tänkte ta upp jakten på djuret. Det kunde komma en jägare i spåret när som helst. Så eftertraktade var de. Och bössan var sannerligen ett effektivt medel när det gäller att göra slut på olika villebrådsarter.

Jag hade en hund som hade specialiserat sig på de listiga djuren. En stor kraftig spets som var av den karelska stammen. Utan papper och börd, men i den hunden rann ett sådant blod att jag idag skulle vara beredd på att betala nästan hur mycket som helst, om jag kunde komma över en liknande. Den hunden jagade vad som helst. Den skällde på fågel och ekorre, drev hare. Men när det var frågan om de stora rovdjuren blev den nästan från vettet. Det fanns ingenting som den skydde, varken lo eller björn. Och särskilt ilsken var den på  lon. Då var den stridsvillig och envis. Det syntes på humöret och den stortrivdes på alla sätt. Spåret som vi följde tidigare idag var av ett litet djur. En ung hona skulle jag tro, och hon höll sig inte långt från sitt sällskap. Ett sådant djur är ett relativt lätt byte. Även utan hund skulle det gå att ta henne. Men med Ramis hjälp, så hette hunden, tror jag inte hon skulle ha hållit sig på marken någon längre tid. Hon hade inte vågat helt enkelt. På några ögonblick hade han säkert rivit ihjäl henne. Det krävdes större och starkare djur om de tänkte sätta sig till motvärn.

 

Jag kommer ihåg en gång när jag låg i skogsarbete nära Hukkajärvi. Rami var som vanligt med mig. När han inte jagade låg han i snödrivan och sov. Han var inte så kinkig av sig varken med husrum eller med föda. När jag inte hade någonting annat att ge honom brukade jag skjuta någon ekorre eller hare. Han åt allting med hull och hår.

Nåja, den där dagen höll jag på med mitt. Jag sågade och högg i skogen så det ekade lång väg. Rami som legat en bit ifrån mig var plötsligt försvunnen, men det var inte ovanligt att han gav sig iväg på sina egna strövtåg och var borta några timmar, så jag fäste mig inte så mycket vid det.

 

”Då hörde jag klart och tydligt Ramis ilskna skall som dånade mellan furorna.”

 

En lång stund senare tyckte jag att jag hörde hundskall någonstans långt borta. Då jag antog att det kunde vara Rami gick jag upp på en höjd och lyssnade. Då hörde jag klart och tydligt Ramis ilskna skall som dånade mellan furorna.

Jag antog genast att det var ett lodjur som han hade fått tag på. Det fanns en särskild ton i skallet vid sådana tillfällen, en ilsken klang som det inte gick att ta miste på.

 

Det var bara att avbryta arbetet, ta bössan och ge sig iväg. Medan jag stakade fram på mina skidor genom skogen hörde jag hur Rami vid flera tillfällen försökte göra processen kort. Det var ett hiskeligt liv, att djuret höll till på marken och satte sig till motvärn var inte att ta miste på.

Försiktigt skidade jag allt närmare. Det var mycket snö och därför gick det inte så snabbt för mig. Men efter en stund hade jag djuret inom synhåll. Det hade hoppat upp på ett ganska stort klippblock, och för varje gång hunden försökte ta sig dit upp svepte det till honom med tassen. Hunden hade ingen möjlighet att försvara sig, och lodjuret var utom räckhåll för Rami så länge det kunde hålla sig kvar på klippblocket.

Snön hade färgats röd och jag upptäckte också att Rami hade hunnit ge djuret några ordentliga tjuvnyp innan det hunnit upp på stenen.

 

Jag har aldrig i mitt liv sett ett sådant väldigt lodjur, varken förr eller senare. Det fick naturligtvis mitt hjärta att klappa några extraslag i ivern. Jag tänkte att det skinnet skulle jag gärna vilja ha.

I min oförsiktighet stötte jag till en gren och snön hasade ner i en stor klump. Jag svor till av besvikelse, för lodjuret hade genast upptäckt faran och med ett jättesprång flög de i en båge ner från klippan. Det tog mark alldeles intill roten av en stor tall där det fanns ett något fastare underlag. På det sättet fick djuret ett litet försprång. Det klarade sig undan Ramis gapande käftar.

Jag hann inte ens blinka oförberedd som jag var, och någon tanke på skott hade jag inte, allting gick så snabbt. Det grämde mig, naturligtvis, när jag såg att lodjuret försvann i skogen. Men jag bet ihop tänderna och svalde förtreten, ännu var inte dagen tillända. Och jag visste också att lodjuret inte hade någon chans att klara sig undan Rami som var vältränad och stark. Ett lodjur är inte så ihålligt och en envis hund får det för det mesta att söka sig undan på något ställe dit hunden inte når. Jag visste att Rami inte skulle ge sig i första taget.

 

Vad jag mest fruktade var att jag själv inte skulle hinna fram i tid. Det var säkert att det här djuret inte skulle ge sig godvilligt. Det skulle bli en strid blev på liv och död. Det var det som oroade mig mest, när jag rände iväg efter i löpan. Jag erkänner att jag var lite ängslig över utgången.

Jag hade inte skidat långt innan jag var våt av svett. Det var slitsamt, men jag knogade på allt vad jag orkade.

Inte ett ljud hördes, och jag hade inte heller väntat att lodjuret skulle sakta av farten de första timmarna. Det var bedrövligt att ta sig fram genom vissa partier i skogen. Snön hängde på grenarna och det var mjukt under skidorna.

Jag hade skidat en lång stund och var kanske halvvägs mot Riihivaara till hörde jag Ramis ståndskall eka över åsen. Dagarna var korta vid den här tiden på året och jag märkte att skymningen inte var långt borta. Hur många timmar jag ränt efter i spåret hade jag ingen aning om.

 

”Jag hade skidat en lång stund och var kanske halvvägs mot Riihivaara till hörde jag Ramis ståndskall eka över åsen.”

 

Jag stod en stund och lyssnade. Av skallet att döma hade Rami återigen närkontakt med lodjuret. Efter att ha pustat ut fortsatte jag, liksom driven av en inre kraft. Nog anade jag att Rami behövde min hjälp så fort som möjligt, det här djuret kunde han inte rå på ensam.

Efterhand började mina skidor att gå allt trögare, till på köpet var de bakhala och de slant när jag skulle staka. Men det kunde också ha berott på trötthet.

 

Ramis ilskna skall drev mig framåt meter efter meter. Det var som en piska på min rygg och nu kunde jag inte svika honom. Men de sista hundra metrarna var en pina för marken var oländig och svår att ta sig fram i. Stora stenblock i skogen som inte hade växt tät, utan bestod mest av knotiga korta tallar. Slutligen var jag framme.

Rami var nästan vansinnig av ilska. Han anföll nästan utan uppehåll. Lodjuret låg på marken med ryggen mot en berghäll och försvarade sig.

Rami hade fått sig några ordentliga slag och pälsen var tillrufsad.

 

Jag stannade och lugnade ner mig. Hunden ägde en erfarenhet som var dyrköpt men ytterst viktig och nu kom den till sin fulla rätt. En mindre erfaren hund skulle ha blivit ihjälriven.

När Rami hörde att jag närmade mig blev han ivrigare i skallet och han gjorde endast några skenanfall, i motsats till vad många andra hundar hade gjort. I de flesta fall brukar modet stiga hos hunden när han känner ägarens närhet. Det gör att den blir oförsiktig, vilket är ytterst farligt. Men Rami visste, att det var jag som skulle göra slut på lodjuret med min bössa, så klok var han. Han inväntade mig tåligt utan att släppa på skärpan. I det avseendet var han nog lite ovanlig,

Det blev ett lätt skott beroende på hundens samarbetsvilja. Nu passade han på och gav mig tillfället när det bäst yppade sig. Hade hunden legat på oavbrutet hade det varit nästan omöjligt att skjuta. Det var som om Rami på något sätt visste precis hur man skulle handskas med det här djuret. Om det var instinkten eller vad är svårt att säga. Hur som helst var det en perfekt arbetsfördelning.

 

Efter skottet rök han fram och tog djuret i strupen och skakade om det med hela sin kraft och ilska.

Hunden var riven en hel del men några livsfarliga skador kunde jag inte upptäcka på honom. Efter bästa förmåga försökte jag rengöra såren, och i någon mån måste jag också ha lyckats för de läktes bra.

Mörkret föll snabbt och det fanns ingenting annat att göra än att få en eld, så snabbt som möjligt. Hår tapparna hade redan stelnat till is, svettig som jag var. Även kläderna behövde få torka. Det dröjde emellertid inte länge innan min eld brann med sprakande låga där ute i ödemarken.

Efter hand som kvällen led blev min situation allt behagligare. Jag rev så småningom skinnet av lon, och mitt antagande om storleken besannades. Ett sådant skinn hade jag aldrig tidigare hållit i min hand.

En affärsman i Kajana, som fått höra om den sällsamma jakten, bjöd bra betalt för skinnet, men jag ville inte sälja det. Jag ville behålla det som minne, men till slut efter många försök, fick han mig övertalad. Jag ångrar ännu i dag att jag gick med på att sälja skinnet åt honom. Du förstår, i nyktert tillstånd hade jag inte gjort det. Och bröd fattades i stugan.”

 

Antti satt och stirrade in i elden. Kanske grämde han sig ännu över att han låtit lura av sig loskinnet. Slutligen bröt jag tystnaden och ville veta hur det gick med Rami, den märkliga hunden.

”Rami försvann helt spårlöst en dag, fortsatte han. Det var ett par år efter händelsen. Jag sökte en lång tid efter honom, men ödemarken är stor. Kanske tog ett vilddjur honom till slut. Jag vet inte. Men jag befarade också att någon avundsjuk person hade gjort slut på honom. Det fanns många som inte unnade mig att ha Rami det vet jag. Men att någon skulle vara så illvillig kan jag inte förstå.”

Mörkret låg svart omkring oss. Tystnaden stördes endast av köldens sprakande och rimfrosten hängde som ragg i träden omkring. Stämningen var intensiv.

Kvällens bäverjakt behövde också beröras men tankarna hade svårt att släppa Anttis lojakt. Slutligen växlades minnesbilderna in på dagens händelser som låg nära och var pinfärska. Det fanns ändå tillräckligt med tid över att sova, natten var lång.

 

”Mörkret låg svart omkring oss. Tystnaden stördes endast av köldens sprakande och rimfrosten hängde som ragg i träden omkring.”

 

Jag ville att Antti skulle förklara för mig orsaken till några ovanliga ljud som jag hade hört när jag satt på bäverpasset. Ett bökande och klirrande som kom underifrån isen.

Antti satt och funderade en stund, men antog att bävrarna, när de inte hade kommit upp för att äta, beskattade sitt vinterförråd av trädstammar, som de hade nerstuckna i bottnen.

 

I strömmens virvlar av vitt skum, hade jag sett ett bäverhuvud skymta. Länge hade jag suttit och följt rörelsen i kikarsiktet. Väntat på att bävern skulle krypa upp på land. Hårkorset satt där det skulle, men så länge bävern höll till i vattnet var skottet meningslöst. Ett utblåsande av liv, men den starka strömmen skulle ha fört bävern med sig under iskanten på några ögonblick.

Antti som hade suttit på pass ett par kilometer högre upp vid bäcken hade inte sett ett liv.

Länge satt vi och samtalade. Så småningom blev ögonlocken tunga.

Antti föreslog att vi följande dag skulle jaga i några bäckar som rann ut mot en större sjö i Ilomants socken.

 

Miljoner stjärnor tindrade på himlavalvet. Medan jag låg på min granrisbädd och såg på stjärnorna, gick tankarna sina egna vägar. Anttis jakt dök ännu en gång upp för mig. Den sysselsatte hjärnan en god stund.

Plötsligt domnade lemmarna bort och tröttheten tog överhand. Närheten till något stort och mäktigt var ändå påfallande. Ödemarkens kärvhet trängde nära inpå.

 

Helge Englund

Skribent

Svensk Jakt

webbredaktionen@svenskjakt.se

Kommentera artikeln

Vad tycker du? Här kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Du behöver skapa ett konto och logga in först.
Tänk på att hålla god ton, inte byta ämne och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.
Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort.
Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen Svenskjakt.se.

Visa kommentarer

Andra läser också

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Senaste nytt

Mest läst

Mina artiklar

Vapen till salu på Annonstorget

#Svenskjakt

Även när inte älgarna visar sig så blir man ju ständigt påmind om att man ändå inte är ensam i skogen.
Andra springer ju också runtomkring, vissa lämnar tydligare spår än andra. :) 🤩🐻

Even when the moose do not show up, you are constantly reminded that you are still not alone in the forest.
Others also run around, some leaving more obvious tracks than others. :) 🤩🐻

#jämtland #härjedalen #svenskjakt #björn #nallepuhellerbamse?
...

Tack Evelina för presenten😀 joyevent_huntandhealth

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
#gråhund #norskälghundgrå #älgjakt #garmin #astro320 #vorn #hunter #photography #jakt #jakthund #norrland #norrbotten #nikon #stalon #alaskaelk1795 #jaktnörd #jaktliv #viltvård #jagd #forest #nature #outdoors #hunting #svenskjakt #moosehunting #hunt #norwegianelkhound
#wehunt #frånskogtillbord #fordrangerwildtrak
...

Blickar tillbaka på en helt okej fågeljakt än så länge. Med en hund som börjar komma upp i åren får man ta en höst i taget. Fysiskt har han hållit ihop bra men man märker att det tar längre tid med återhämtningen. Hoppas det håller minst en höst till innan pensionen inträder. 💪
.
.
.
.
.
.
.
#nordichunter #swe_hunters #hunter #hunt #hunting #svenskjakt #jakt #huntlife #taigajägare #jägareförbundet #svenskajägareförbundet #engelsksetter #englishsetter #setter #birddog #pointingdog #dog #swedishlapland #lifeinswedishlapland #norrbotten #sweden #swedenimages
#sjaunja #akkavaara #laponia svenskjakt jagareforbundet nordichunter swe_hunters
...

Växer, leker, lattjar och präglas.
.
.
.
#finskspets #suomenpystykorva #trädskällare #finnishspitz #finnspets #trädskällarjakt #löshundsjakt #kulturarv #svenskjakt #jaktliv #hundträning #hunting #huntingguides #bearskinab #urskogens
...

Jaktminnen 2021
Tidig morgon (210914), lite väl tidigt men den vackra soluppgång gör att man piggnar i.

#härjedalen #höst #älgjakt #älgjakt2021 #jakt #jaktsäsong #jaktäventyr #jaktupplevelser #jaktlycka #jaktbilder #jaktfoton #svenskjakt #soluppgång #canoncamera #fotografering #autumn #moosehunting #moosehunting2021 #hunting #huntingseason #huntingexperience #huntingphotos #huntingimages #sunrise #sunup #photographing
...

Jaktmarker på Annonstorget

Jägartips
Tipsen du inte kan vara utan
Lindroth testar vapen
Ulf Lindroth testar och tipsar
Tolv myter
Om vildsvin och vildsvinsjakt
Läsarnas jakter
Läs om läsarnas jaktlycka

Samtidigt på JaktPlay