Finns det ett landskap som nämns i samma andetag som vargen så är det Värmland. Det var här vargen gjorde sin återkomst i modern tid och spred sin avkomma över Götaland och Svealand. Men Värmland som historiskt varglän sträcker sig långt tillbaka i historien, det är ett ymnighetshorn av myter, skildringar och berättelser om ”den Grå”.

Värmland är ett av få landskap där man studerat de så kallade dödböckerna i jakt på vargdödade människor. Det är ingen enkel uppgift, det kräver sin man eller kvinna. Forskaren måste läsa kolumner efter kolumner med svårlästa noteringar, nedkrafsade av skumögda kyrkoherdar under flera hundra år.

Dödböckerna är ofta mycket precisa när det gäller dödsorsaker, särskilt när det kommer till lite märkvärdiga dödsfall. När forskaren Håkan Eles gjorde dessa efterforskningar hittade han alla möjliga konstiga dödsfall.

Många hade dödats av djur. Tveklöst vanligast var att barn och vuxna sparkats ihjäl av hästar, tätt följt av ihjälstångning och hundbett. Stundtals var det makabert, som i Fryksände där ett spädbarn 1855 blev ”uppätin av Råttor”.  Läsningen ger en god inblick i de umbäranden människor levde under och dog av.

Eles forskning i 20 värmländska socknar visade tydligt att det var mycket sällsynt att vargen dödade människor i Värmland. Han kunde även slå hål på ett antal muntliga traditioner och gamla uppteckningar om vargattacker, ändock bekräftade han två fall.

Den 17 december 1727 blev Jon Svensson, fyra år gammal, ”wid Rinefors ihiälrefwen af en ulf och mest opätin”. Kort därpå, 6 januari 1728, gick nio år gamla Jon Ersson samma öde till mötes. I närliggande Dalsland finns ytterligare två fall som ligger nära i tid, 1727 och 1731.

Denna ovanliga koncentration av vargdödade barn under en så kort tidsperiod skulle kunna tyda på att det rörde sig om samma varg eller vargflock. Slutsatsen av Eles forskning är att det är svårt att belägga alla de berättelser som florerar om vargattacker med riktiga fakta.

Liksom i många andra landskap fanns det olika folkliga föreställningar om vargens och dess väsen. I Bro socken (Säffle) trodde man att vargen hade en mycket kort tarm. Uppteckningen väcker många frågor men ger en intressant teori om varför vargen är så glupsk. Nedanstående citat är hämtat från artikeln Folkliga föreställningar om vargen av Ove Strand, ur antologin Vargen Värmland förr och nu 1986 – Årsbok från Värmlandsmuseum årgång 84:

”Di sa allti att vargen inte hade mer än en tarm. De va på ett ställe som vargen tog en katt. Di stog å såg dä, men katten kom levande hem om kväl, men var så blöt. Han hade gått igenom tarmen på vargen. Di var så glupande [glupsk, red anm.], så di kunne änne svälja kattere hele.”

Vargen fick inte nämnas vid namn. Man trodde att namnet bar en magisk koppling till individen. Genom att uttala den rätta benämningen, ”varg”, trodde man att det kunde locka vargen. I stället användes omskrivningar, så kallade noanamn, exempelvis ”den Grå”, ”Gull”, ”Tasse” och ”Ulven”. Även nedsättande namn användes såsom ”Allt som ont är”, ”Kuse” (djävul) eller ”Paisen” (odugling) användes.

I samband med djursläppet vid Peregrinusdagen i mitten av maj så tände den värmländska allmogen stora brasor och gick magiska skallgångar i skogen med rasslande grytlock, smällande bössor, tutande lurar och uttalandet av magiska ramsor (Södra Ny):
”Bind dina hundar, mätta deras munnar, att inte ulv kommer på våra fä!”

Fann man vargspår på sin mark skulle man gräva upp tre tassavtryck och lägga trasor av kläder i dem och vända dem mot norr. Samtidigt uttalade man en besvärjelse:

”Ja ska klä dig, men Fan ska föda dig!”.

Om detta gjordes skulle vargen ge sig av norrut, mot ”lapparnas fjäll”.

Där det finns tvedräkt mellan människor skapas utrymme för mytbildningar, anklagelser och rena påhitt om den andra parten. Så även i Värmland, där det fanns flera olika folkgrupper: svenskar, samer och skogsfinnar.

En del såg med misstro på finnarnas och samernas levnadssätt inne i de stora skogarna och inte sällan beskylldes de för att beskydda och styra över vargen med trolldom.

Bland skogsfinnarna ansågs det leva trollkunniga män och kvinnor som kunde driva bort men även sätta varg på gårdar och byar. Den som förolämpade en sådan besvärjare kunde även själv förvandlas till en varulv. För att inte råka ut för vargens härjningar var det därför essentiellt att hålla sig väl med de trollkunniga och en del av de sistnämnda utnyttjade detta genom att ta betalt för att hålla vargen borta från trakten. Om vargen trots allt gjorde påhälsning låg det därför nära till hands att utpeka samer och skogsfinnar som skyldiga.

1896 sägs vara det år då Värmlands sista varg dödades, och med det tynade myterna och folktron kring ”den Grå” långsamt bort. Många årtionden senare började rykten åter igen florera i Värmland.

För 40 år sen konstaterades att det ånyo fanns varg i norra Värmland. De tycktes komma ur tomma intet. Efter detta blev sig inget sig likt och det krävdes inte mycket för att det slumrande värmländska agget gentemot vargen skulle väckas till liv och med det började en ny era av mytbildning.

Var det Projekt Varg som planterade ut djurparksvargen? Eller kanske staten själv?

Det tycks ligga i sakens natur att där vargen beträder marken finns alltid en stark grogrund för att nya myter växer fram.

Anders Lindkvist