Bilden är tagen vid sekelskiftet 1900 och utgör ett verkligt ögongodis för den som är intresserad av jakttillbehör och vapen. Bilden är tagen i ett hus i den östgötska skärgården som hyrdes av makarna Lindhé.

Att Allan hade ett stort jakt- och vapenintresse är tydligt. Vid hans fötter vilar hans tre jakthundar och på väggarna trängs vapen, fångstsaxar, patronbälten och andra jakttillbehör, allt noga arrangerat. Han har även en inredd koffert där vapnen är prydligt ordnade.

Den stora majoriteten av vapnen som täcker väggarna är amerikanska. Här hittar vi bygelrepetrar från de stora amerikanska tillverkarna Marlin och Winchester, men också Remington rullblockare och Sharpsgevär. Men hur har dessa vapen funnit sin väg in i detta hem?

I Lindhés fall är det enkelt att räkna ut. Allan var sjökapten och köpte förmodligen vapnen på sina resor. Det var genom privatimport som många nya vapen kom till Sverige under sent 1800-tal. Migration och förbättrade transportvägar öppnade upp världen och gjorde den farbar på ett sätt tidigare generationer inte kunnat drömma om.

Fram till 1860 krävdes inrikespass för att ens få resa inom riket. Fri rörlighet var blott en dröm. Men modern sjöfart och järnvägar banade väg för svenskar att kunna fly fattigdomen och svälten. Immigranterna slog sig ner på olika platser, främst i USA. Många kom tillbaka med jaktvapen av aldrig tidigare skådat slag.

Det fanns även andra vägar att komma över vapentekniska nymodigheter. Firmor som Georg Bastmans Sportmagasin och Widforss importerade vapen. I firmornas fina priskuranter från sent 1800-tal återfanns framför allt tyska, belgiska, engelska och även amerikanska vapen.

I Bastmans katalog kostade en Winchester bygelrepeter i kaliber .450 Express 125 kronor medan en motsvarande rullblockare från Husqvarna i samma kaliber endast gick på 55 kronor.

Trots deras med våra ögon modesta priser så var det mycket pengar i en tid då en vanlig arbetare tjänade runt 2–3 kronor per dag. Några vapenlicenser var det inte tal om, de kom först på slutet av 1920-talet.

När man läser vapenfirmornas kataloger slås man av hur lite svenska vapen som saluförs. Det beror med all säkerhet på att det endast fanns en enda tillverkare av jaktvapen värd namnet: Husqvarna. Det var egentligen bara denna småländska tillverkare som överlevt industriella revolutionen.

I detta tekniska stålbad fanns det bara plats för dem som vågade satsa och följa med i utvecklingen. I den nya världen slog hjärtat i takt med kolvslag och ångvisslor, och inte för den enskilda hantverkarens hammarslag och filtag.

Sverige var fram till 1800-talets början ett framstående land när det kom till vapentillverkning, då ett hundratal duktiga skråhantverkare tillverkade vackra och välarbetade jaktvapen. Men i takt med industrialismens intåg fanns det inte plats för småskalighet och i kölvattnet av de stora vapentillverkarna drunknade hundratals år av vapenhantverk. Amerikaner, belgare och britter förstod sig på utvecklingen och kunde med hjälp av modern tillverkningsindustri förse marknaden med moderna, välfungerande och innovativa vapen.

Sveriges vapentillverkning blev på efterkälken och försökte hjälpligt hänga på med lånade konstruktioner och patent. Under 1870-talet började Husqvarna få ordning på sin produktion efter att ha varit behäftade med dåligt rykte.

I T.H. Hahrs Handbok för jägare och jagtvänner från 1881 står:
”Den förr mycket dåliga vapenfabrikationen vid Husqvarna har allt sedan år 1874 och i synnerhet från och med 1877, […] så att fabriken nu förfärdigar fullgoda gevär af olika slag. Piporna tagas dels från England, dels från Belgien och Tyskland. Alla bössor profskjutas, de bättre med största omsorg, så deras välskjutning garanteras.”

I Sverige var det den militära produktionen på Husqvarna och Carl Gustaf Stads gevärsfaktori som visade vägen för vapenindustrin. Den tekniska kapprustningen under sent 1800-tal krävde att tillverkningens hjul snurrade allt snabbare. Ingenjörer, maskiner och fabriker var kostsamt och bara dessa två tillverkare överlevde sekelskiftet 1900.

Detta räckte emellertid inte för att hålla den europeiska och amerikanska konkurrensen stången, utan en strid ström av vapen av skiftande kvalitet anlöpte svenska hamnar. Det var näringsfrihetens inneboende kraft.

Under de senaste hundra åren har svenska tillverkare av jaktvapen kommit och gått. Vare sig Husqvarnas eller Carl Gustaf stads civila vapentillverkning har klarat konkurrensen.

Kvar finns dock en handfull skickliga bössmakare som tillverkar exklusiva customvapen och med dem är cirkeln sluten. För det var så det började, med fil och gravyrhammare.

Anders Lindkvist