Nu är allt förberett – bara turen som saknas. Kuitisvaara, Norrbotten. Foto: Kjell Danell

Älgberättelser – del 5: Skrock för lyckad älgjakt

Premium

Intresset för älgen tycks vara evigt – åtminstone i den svenska jägarkåren. Kjell Danell, professor emeritus vid Sveriges lantbruksuniversitet och författare till flera böcker om jakten och dess historia, har botaniserat i ämnet älgen. Resultatet: en artikelserie i åtta delar om älgens och älgjaktens historia.

Att jaga älg har varit och är en viktig sak för många. Det kräver många förberedelser, utrustning och kunskap. För några blir det bara några dagar och då utfallet är oförutsägbart gäller det att ha tur.
Jakten liksom fisket omgärdas fortfarande av sedvänjor och ritualer som vi innerst inne vet är skrock, men vi vill ändå tro att de fungerar. Vi spottar på masken när vi metar, klär oss i turskjortan och glömmer inte den lyckobringande slidkniven eller kåsan. Till dem som går ut och jagar säger vi ”skitjakt” eller ”lycka till” beroende på var vi befinner oss.

 

Krävdes tur

Förr var vapnen och ammunitionen mindre effektiva och hjälpmedlen, hundarna och älgarna få. Då krävdes än mer tur som man försökte uppnå genom att tolka tecken och förbereda sig enligt vissa ritualer.
När det gäller jakten finns mycket ”skrock” samlat av forskare, som dokumenterade allmogens folktro genom intervjuer och frågelistor.

Några exempel:

Ville man ha tur skulle man inte säga ”älg” utan till exempel ”långben”, ”storkräk” eller ”kragg”.

 

Läs även:

Övriga älgberättelser i serien

 

Väl så viktigt var att välja rätt dag för att gå ut på älgjakt?

”Det är bara tre dagar i var månad, som man kan gå älgarna in på livet, och det är de första dagarna på ny(måne)”, sa en gammal regel i Liden i Medelpad, men på trakten fanns också andra uppfattningar.

Gubben Backlund i Oxsjö i Ångermanland instämde: ”Älgen blir fortast andfådd då och står bäst för hunden.”

 

Bäst jakt på påskmorgon

Från Ragunda i Jämtland i början av 1900-talet berättas att jakten var bäst på påskmorgon, men det var varken då eller nu i enlighet med jaktförordningarna.

Vapnet och ammunitionen gavs särskilda omsorger. Därför döptes ibland bössan och gavs särskild kraft om nattvardsgästerna klev över den. Pipan skulle smidas av flera sorters järn och stål, helst med något från kyrkan eller kyrkogården.

Kolven fick gärna tas från ett åskslaget träd och i kolvlådan kunde man stoppa in en ormskalle eller avskrap från en vigselring, som varit med om tre vigslar.
När en älg väl fällts skulle det varma blodet drickas. Det gav inte bara fortsatt tur utan vätska och energi. Mycket av detta har vi idag glömt och då blir jakten därefter.

 

Kjell Danell

kjell.danell@slu.se

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Samtidigt på JaktPlay