Älgberättelser – del 4: Älgklövar som botemedel mot epilepsi
PremiumIntresset för älgen tycks vara evigt – åtminstone i den svenska jägarkåren. Kjell Danell, professor emeritus vid Sveriges lantbruksuniversitet och författare till flera böcker om jakten och dess historia, har botaniserat i ämnet älgen. Resultatet: en artikelserie i åtta delar om älgens och älgjaktens historia.
Artikelserien publicerades första gången 2020.
De antika författarna som beskrev älgen hade inte så mycket fakta att bygga på. En vanlig uppfattning var att alla djur och växter vid skapelsen fått gudomliga förmågor, som till exempel att kunna bota sjukdomar.
Hos älgen misstänkte man att klövarna var botemedel mot epilepsi. Kanske helt enkelt för att älgen setts krafsa med klövarna mot huvudet.
Botande egenskaper
Under några år omkring 1570 tjänstgjorde italienaren Apollonius Menabenus som livläkare hos Johan III. Under sin tid i Sverige studerade han älgklövarnas botande egenskaper.
Kungen och hans folk jagade älg och italienaren bjöds köttet, som han tyckte var tungt och bittert. Det imponerade inte. Folket på trakten åt det ofta insaltat och det ville han inte ens pröva. Sverige var kargt, bistert och primitivt på den tiden tyckte ofta utlänningarna.
Tillgång till älgar hade Menabenus i slakteriet och i Djurgårdens hägn. Han utförde systematiska studier av fram- och bakklövar, både från vänster och höger sida. Detta för att undersöka om alla klövar hade samma vidunderliga kraft.
Slutsatserna blev att de bakre klövarna var bättre än de främre. Bäst var klöven på höger bakben. Färska klövar var överlägsna de gamla. Han ansåg att klövarna botade sjukdomen, men kunde också förhindra den.
Bränd människoskalle
Till sist dristade han sig att presentera en verksam medicin bestående av torkad och bränd människoskalle, avskrap av älgklöv, bränt hjorthorn, mistel som vuxit på ek, pionrot, frön, koraller, nyss rivet elfenben, pärlor, fiskben med mera samt lite socker. Medicinen skulle tas med ”livets vatten” som bestod av kretensiskt vin med liljekonvaljblommor.
Arbetet skulle inte ha godkänts vid dagens noggranna prövning av forskningsarbeten. Det byggde på indirekta och resonerande ”bevis” från andra delar av växt- och djurriket. Inga experiment med människor eller djur över huvud taget.
Avhandlingen Tractatus de magno animali publicerades 1581 i Köln och tillägnades den romerske kejsaren Rudolf II. Den andra delen av avhandlingen är en beskrivning av järven.
Kjell Danell
Andra läser också
Kul att du vill följa !
För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.
Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.
Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.