Artikelserien publicerades första gången 2020.

Den första gången som ”alces” nämns i den västerländska litteraturen är i boken Kriget i Gallien av Julius Caesar omkring år 50 före Kristus. Boken bygger på hans anteckningar från bataljerna, vilka gjorde Gallien till en egen provins inom det romerska väldet.

Beskrivningen av ”älgen” är vag och det är oklart om den grundades på vad han sett eller hört:
”Den har ett utseende och en skiftande fäll, som i hög grad liknar stengetens. … de saknar leder i benen. Därför lägger de sig inte ned för att sova. Om de av någon olyckshändelse blir kullslagna, kan de inte resa sig eller ens ta sig upp från marken. De använder träd som viloplatser. Mot dem tar de stöd och sover så i lutande ställning. Jägarna brukar följa spåren till deras sovplatser. Därefter kapar de rötterna på alla träd där eller också sågar de genom stammarna, men endast så att träden står upp. När älgarna som vanligt lutar sig mot träden, fäller de dem genom sin tyngd, och faller själva samtidigt själva till marken.”

”Älgen var mycket snabb och att den hängande överläppen var så stor att älgen måste gå baklänges när den betade.”

Plinius den äldre, som dog vid Vesuvius utbrott år 79 efter Kristus, återgav ungefär samma bild i sin Historia Naturalis, men med några tillägg. Exempelvis att älgen var mycket snabb och att den hängande överläppen var så stor att älgen måste gå baklänges när den betade.

Först på 1500-talet kom en mer korrekt bild av älgen i den internationella vetenskapliga litteraturen. I Sverige levde Caesars tokigheter kvar ytterligare några hundra år. Varför? Alla borde ju ha sett en älg.

Under tidigt 1800-tal var älgen nästan utrotad i Sverige och kvar fanns några bestånd i landets södra delar. I norr var den helt borta under några mansåldrar, men återkom efter fredningarna.

”Kanske var det prästerna, som läst de gamla latinska författarna under studietiden i Uppsala, som berättade om det nya djuret när det först visade sig på trakten.”

I mitten av 1800-talet hade den nått Ångermanland och Jämtland. Då rapporterades från Grundsunda i Ångermanland att den urgamla germanska sägnen om älgens styva ben och hur man skulle fånga den levde kvar.

Kanske var det prästerna, som läst de gamla latinska författarna under studietiden i Uppsala, som berättade om det nya djuret när det först visade sig på trakten.
Kanske var det under kafferepen med församlingsborna?

Kjell Danell

kjell.danell@slu.se