Höstens älgjakt missade jag helt då jaktlaget av hävd förlägger premiären till onsdagar. Alla i laget som likt mig inte kan ta ledigt från jobbet mitt i veckan fick lugnt konstatera att årets jakt var över redan torsdag förmiddag. Men småviltsjakten fanns ju kvar.
Vi hade provat två gånger tidigare under hösten, men nu var det alltså dags igen. Den här gången hade jag min son, Emil, med mig. Han är 15 år och hade aldrig varit med pappa på jakt.

Fyra tappra

Det var en kärv novembermorgon med lätt regn. Kanske var det därför det bara dök upp fyra tappra jägare. Jag och Emil fick Fårapasset (invid ett bete där min svärfar tidigare haft får). Och så släppte Tommy sin tax Clinton.

Jag har ändå varit med några gånger nu och vet vad det betyder att stå på pass. Det kan vara långsamt, mycket långsamt. Redan inom en kvart började sonen skruva på sig av leda. Efter en halvtimme började han klaga på att det var kallt.
– Hur länge ska vi stå här, pappa?
– Det kan lätt bli över en timme, Emil.

Han bet ihop.

Fikapaus

Clinton tog upp, men drev åt ett helt annat håll. Till slut bröt vi och samlades för fika vid jaktstugan.
Visst, jakt kan vara väldigt spännande när hundskallen närmar sig och det knakar i skogen, men frågan är om inte fikastunderna runt elden är det som i längden betyder mest.

Det är där förtroligheter delas, det är där gemenskaper formas och det är där det skarvas vitt och brett och man får höra om svunna jaktäventyr; från den tid min egen svärfar Bengt och i sin tur hans svärfar Torsten var med och jagade.

Nya tag

Så väcktes frågan om vi skulle göra ett nytt försök. Ingen var jättepepp med tanke på vädret, men vi hade ju ändå värmt oss.
– Vi kan väl göra ett släpp nere på Marken, förslog någon.
Sagt och gjort. Men Emil pallade inte vara med en andra gång, så honom fick jag först släppa av vid stugan där vi bor om somrarna och där vi firat många jular genom åren.

Jag fick ett pass på ett hygge invid en ledningsgata och så släpptes Clinton en andra gång. Återigen väntan: den fuktiga kylan tränger sig sakta in, tår och fingrarna stelnar. Men så ett meddelande på jaktradion: ”Pass på, nu har han tagit upp!”

Drevet kom närmare

Jag hörde taxskallen som närmade sig. Denna gång var riktning rakt mot mig! Inom ett ögonblick var kylan som bortblåst.

Så vid skogskanten en bit bort skymtade det fram ett smaldjur. Men så tvärgirade den 90 grader och vek av ut i ledningsgatan. Fan!

Men i stället för att fortsätta över till andra sidan stannade rådjuret och tryckte en stund i björkriset innan det vände tillbaka in i skogen igen varifrån den kom och sedan var borta.

Skallen fortsatte

Men Clinton var inte borta. Hans skall fortsatte. Och de kom allt närmre. Plötsligt kom rådjuret åter fram ur skogspartiet, betydligt närmare denna gång. Sakta och lite tvekande saxade det hit och dit. Så vände djuret sidan till och stannade ett ögonblick. Pang. Jag tvekade inte en sekund och skottet satt perfekt. Det lade sig inom tre meter och så var det över.

– Okej pojkar! Nu har jag fällt ett rådjur, lät jag meddela på jaktradion.

Alla gratulerade och efter att jag tagit ur bar jag hem det till stugan för att hängas.

– Men åh! Nästa gång kommer jag inte att banga bara för att det är lite kallt, sa Emil i besvikelse över att ha missat dramat.

Fjärde vilt?

Kanske att det blir ett fjärde vilt 2024. Kanske att Emil är med då, så att han får se och lära som jag nyss har. Ja, kanske att han i framtiden rent av sitter och berättar jakthistorier för egna barn runt en eld invid en jaktstuga, till exempel om första gången han själv var med på jakt, men missade när hans pappa fällde sitt första rådjur.

Göran Hestner