– Det var söndagen den 22 augusti och jag skulle ut och träna min jämthund. Då fick jag se björnspår och min hund markerade att de var färska. Det var ju inte så vanligt med björn här, men vi hade sett spår tidigare så vi visste att det fanns en i området, berättar Andreas.

Han ringde Ronny Andreasson som hade en bra björnhund, gråhunden Dennis. Sedan ringde han några andra jaktkamrater för att få ihop några passkyttar och bad dem i sin tur att ringa fler.

– Ryktet spred sig jag tror vi blev 34 stycken till sist. Alla fick pass och så gick jag, hundföraren och en kille till och släppte hunden på björnspåret. Den tog an spåret och tog till slut upp. Först blev det ståndskall, men sedan gick björnen loss och det blev gångstånd.

– Jag bara väntade på att björnen skulle gå på en av passkyttarna, men den vände och började gå mot oss.

Pass på väg

De tre jägarna stod på en väg som gick rakt genom det område som hade passats av och när gångståndet närmade sig spred de ut sig längs med vägen.

– Jag hörde hur det kom närmare och närmare, rakt emot mig. Sedan såg jag björnen kanske 50 meter bort när den gick i ung­skogen. Precis när den skulle gå upp på vägen ställde den sig på en sten och då fick jag ett perfekt läge.

Uppståndelsen blev stor efteråt. Tidningar och radio hörde av sig och ville intervjua Andreas. Kanske inte så konstigt eftersom björnen hade en levandevikt på 260 kilo och var den största som fällts i Värmland i modern tid. Trofén mätte guld med sina 61,72 poäng. Björnen var Andreas första fällda björn, och ännu så länge den enda.

Malou Kjellsson