Det fanns en tid då starka mytologiska väsen ansågs vara en realitet i tillvaron. I våra äldsta skrifter finns beskrivningar om eldsprutande drakar, hemska vidunder, rasande jättar och sjöodjur som lurar i havsdjupen redo att dränka såväl skepp som manfolk.

Dessa föreställningar har följt människan i årtusenden, de har tjänat som förklaringsmodeller för det oförklarliga, eller som symboler för ondska eller berättats som sagor i ljuset från den sprakande elden.

Det är dessa kryptozoologiska monster som stulit det mesta av rampljuset och bildat själva sinnebilden av de mytologiska fabeldjuren.

Faktum är att det också finns en stor flora av mindre mytologiska däggdjur, både uppdiktade och upplevda. Ofta är det jägare som står som källa för dessa väsen. En del uppstod kanske som en kryddad jakthistoria, andra som resultatet av en förbryllande syn i skogen som inte kunde förklaras på annat sätt.

Mytologins monster är ofta sammansatta av olika djur, exempelvis minotauren (människa-tjur), mantikora (människa-lejon-drake) grip (lejon-fågel). Förhållandet är också detsamma när det gäller fabeldjurens småkusiner. För svensken är det förmodligen det lilla djuret skvadern som är mest känt.

Skvadern är produkten av jägaren och inspektorn Håkan Dahlmarks syner en höstdag år 1874. Dahlmark hade varit ute och jagat i Lunde skog i Bergeforsen, Timrå. Han såg ett märkligt djur som var en korsning mellan tjäder och hare. Dahlmark var känd för sina vidlyftiga jakthistorier och många tvivlade med rätta på hans historia. Beklämmande var att Dahlmark inte heller hade något byte att visa upp.

Berättelsen kunde ha slutat där, om det inte hade varit för att Dahlmarks hushållerska låtit sin systerson måla en skvader till Dahlmarks födelsedag. Systersonen Halvar Frisendahl gick grundligt till väga. Han köpte en hare och en tjäder på torget i Sundsvall och lät komponera ihop dessa för att få en ”naturlig” modell att måla av.

Dahlmark blev förmodligen glad för tavlan och lät skriva på tavlans baksida: Sköts på Lunde skog, Timrå s:n, Västernorrlands län år 1874 av Håkan Dahlmark. Då tar berättelsen om skvadern ännu en vändning.

Strax före sin död donerade Dahlmark tavlan till Medelpads fornminnesförening. När föreningens intendent tagit del av tavlans historia fick han idén att göra skvadern till en spännande turistattraktion och lät därför konservator Rudolf Granberg tillverka exemplaret som ses på bilden. År 1918 ställs fantasidjuret ut på föreningens museum och tusentals människor strömmade till för att bese det underliga djuret.

Det är svårt att avgöra med vilket allvar som fornminnesföreningen ställde ut djuret och hur seriöst tilltaget mottogs av allmänheten. Dock gavs skvadern det latinska namnet Lepor tetra pseudohybridus rarissimus och upptogs i flera samtida uppslagsböcker. Även om legenden om skvadern inte tas på särskilt stort allvar nu för tiden, så är den fortfarande ett tongivande inslag i Medelpads turistnäring.

Även i andra länder har jägare gett upphov till nya fantasidjur. I Nordamerika finns exempelvis jackalopen vilken är en korsning mellan hare och hjort. Upphovsmannen anses vara Douglas Herrick från Wyoming som efter en jakttur 1932 fick idén att montera ett par hjorthorn på en hare.

Herrick var då bara tonåring och hade studerat taxidermi på en brevkurs. Jackalopen sålde han sedan till ett hotell där den blev en populär attraktion.

Jackalopen blev med tiden ett stort fenomen och jackalopens dag firas än i Herricks hemstad. Det lokala kommerskollegiet utfärdar även jaktlicenser på djuret vars jaktsäsong endast är en dag, 31 juni (juni har som bekant bara 30 dagar).

Svensk Jakts egen behornade hare var dragplåster i tidningens monter på Elmiamässan en gång i tiden. Foto: Jan Henricson

Behornade harar är ett gammal mytologiskt väsen, redan i persiska skrifter från 1200-talet avbildades harar med horn och det förekommer även i naturvetenskapliga översikter från medeltiden och renässansen. I Conrad Gesners naturhistoriska uppslagsbok från 1554 har den det latinska namnet Lepus cornutus.

Under upplysningen motsade sig vetenskapen existensen av dessa hybrider, de levde dock vidare i folktron. I tysk och österrikisk folktro finns en uppsjö olika varianter, exempelvis rasselbocken och den mer avancerade wolpertingern som har ett huvud som en hare med horn, kropp som en ekorre och vingar och ben från en fasan.

Sagodjuren är borta men fascinationen för naturens anomalier är ofta i fokus bland jägarna. Veterinärspalter och jaktgrupper i sociala medier fylls med perukhorn, rådjur med huggtänder och vita älgar.

I den moderna världen är den verkliga naturen nog kapabel till att framställa sina egna extremer och fabeldjur utan att människan behöver lägga näsan i blöt.

Anders Lindkvist