Motivet är klassiskt, två jägare poserar med sitt byte hängande på en slana mellan deras axlar. Bilden visar resultatet av en rådjursjakt som fick ett märkligt slut. Byggmästaren Hans Mårtensson var ute med sin bror Dahlberg för att jaga rådjur utanför Ljunghusen i Vellingetrakten, Skåne.

Det var i slutet av augusti 1908 och herrarna hade bestämt sig för att jaga rådjur. Mårtensson hade gått i drev och Dahlberg hade stått på pass när det plötsligt uppenbarade sig en varg framför Dahlberg, som svingade sin hagelbössa efter djuret. Skottet gick av, vargen tecknade för träff och försvann över en gärdesgård.

Vargen hittades död och bars hem av jägarna som hade en viss ängslan över att de eventuellt skjutit någons hund. Till saken hör att det hade gjorts observationer om att en stor vargliknande hund hade strukit omkring i området, och dessutom rivit får i Hammar och Skanör. Det ställdes även till med några mindre skall utan egentliga framgångar. Berättelserna om det mystiska djuret betraktades stundtals med hånfull skepsis. Inte kunde det väl finnas några vargar så här långt söderut i Sverige?

Nu visade det sig faktiskt vara en varg som Mårtensson och Dahlberg hade fällt och de fick kvittera ut 50 kronor i skottpengar, något som inte hade betalats ut i Skåne på många år.

Malmö museum köpte vargkroppen som fick grävas upp efter att den av misstags grävts ner på soptippens avskrädeshög. Vargen stoppades upp av konservator Gylling och finns att beskåda på Falsterbo museum.
Berättelsen är intressant eftersom den sista vargen i Skåne anses ha skjutits i år 1862. En annan källa menar att den sista vargen sköts år 1875. Det här ter sig lite oklart, men klart är att den svenska vargstammen havererade under 1800-talets andra hälft och 1884 fanns det bara små grupper kvar i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland. Högt jakttryck, höga skottpengar och användandet av giftet stryknin anses vara orsaken.

Så varifrån kom då Falsterbovargen? Det kan inte sägas med säkerhet, men den anses ha rymt från ett resande menageri i Ystad. Så vi kan nog anta att 1862 eller 1875 kvarstår som vargens baneår i Skåne, åtminstone i historisk tid.

Det kom att dröja till 1984 innan det var dags igen, med nästa märkliga vargjakt. Dessutom ännu en gång i Vellinge. Mitt ute på en veteåker jagade en polisbil med påslagna sirener en varg. Tillfället förevigades på bild av tidningen Arbetets fotograf Krister Malmström och utsågs till Årets bild.

Denna gång handlade det om en varg som föddes i en kull i Värmland 1983. Denna kull var speciell då det var den sydligaste föryngringen som då dokumenterats.

Kullens syskon gick olika vägar och öden till mötes men just denna hane, som kom att kallas Skånevargen, rörde sig i hög hastighet söderut.

Dess resväg kantades av många fårrivningar, och vargens härjningar slutade med polisjakt och en bedövningspil i Skåne. Polisen hade handlat på eget bevåg och körde den nedsövda vargen till Skånes djurpark.

Väl där togs beslut om Sveriges första vargflytt och Naturvårdsverket släppte sedermera ut vargen sydväst om Siljan. Flytten floppade dock och vargen var åter stadd i förflyttning söderut. Efter att ha rivit boskap i flera landskap under sin resa ändade den sina dagar i en kohage i Halland, skjuten av en bonde som fredade sina djur. Efter den händelsen övergav Naturvårdsverket vargflytt som förvaltningsmetod – åtminstone för ett par årtionden.

På 2010-talet står vargen åter på den skånska myllan. Enstaka vargar har de senaste åren rört sig i Skåne och så sent som i år har ett vargrevir etablerats på Linderödsåsen, det första reviret i Skåne sedan mitten av 1800-talet.

2014 sköts den så kallade Vittsjövargen i Osby efter att skyddsjakt utlysts. Vittsjövargen uppträdde närgånget och hade rivit ett stort antal får och även tagit höns. Denna vargjakt är förmodligen den enda moderna skånska vargjakt som kan betraktas som normal med nutida mått mätt.

År 2018 skedde i Lönsboda dock ännu en märklig och oväntad vargjakt då en nybakad jägare sköt den första sentida stationära vargen i Skåne, den så kallade Snapphanevargen. Denna varg hade i flera år hållit till i gränstrakterna mellan Skåne och Kronobergs län.

Liksom Mårtensson och Dahlberg 110 år tidigare var jägaren i Lönsboda ute på rådjursjakt. Jägaren fick dock inga skottpengar för sitt tilltag utan dömdes att betala skadestånd för jaktbrott. I förhör uppgav mannen att han misstagit vargen för en räv.

I och med det nu etablerade och historiskt viktiga vargreviret står Skånes vargförvaltning inför ett nytt kapitel. Det har konstaterats att vargparet ynglat av sig med besked, så med all säkerhet är historien om de skånska vargarna inte färdigskriven. Men som historien hittills vittnar har vargarna haft stora svårigheter med att erövra Skåneland.

Anders Lindkvist