Hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl hade bråda tider som hovmålare under 1600-talets sista årtionden. En avsevärd mängd tavlor beställdes av änkedrottningen Hedvig Eleonora och kung Karl XI. Båda var barnsligt förtjusta i porträtt av djur och deras hundar fick ständigt låta sig bli avmålade.

Mopsar, dvärgspaniels och vinthundar passerade revy framför målarens staffli. Både änkedrottningen och den unge kungen var passionerade jägare och hade många jakthundar, de hade namn som Fairfax, Griph, Fortun och så Turck.
Turck var en kär vän till kungen och det var förmodligen med stor sorg som han skänkte hunden till den ryske tsaren Peter den Store som en gengåva. Tsaren hade nämligen gett den svenske kungen en isbjörn 1685 och Karl XI valde att skicka iväg Turck.

Innan avfärden lät han Ehrenstrahl föreviga hunden med sin pensel. Dessa typer av gåvor var viktiga smörjmedel i de diplomatiska relationerna mellan kungamakterna. Kungens nya djur, isbjörnen, blev även den avmålad av Ehrenstrahl och djuret visades upp för allmän beskådan i ett särskilt björnhus vid kungliga stallet i Stockholm. Turck tillhörde en familj av hundar som vann stor popularitet kring hovet och aristokratin under 1600-1700-talet. Turck var en medelstor hund av vad som beskrivs som ”dansk” sort. Han både såg ut och jagade annorlunda än de ursprungliga nordiska jakthundsraserna, som var mer av urhundstyp.

Turck var en utpräglad hetshund, en specialiserad europeisk jakthund som användes till så kallade parforcejakter. Hetshundarna var snabba, kraftiga och skarpa. Dessa var ämnade till högviltsjakten som endast aristokratin och hovet fick utöva vid den här tiden. Hetshundarna skulle i hög fart driva klövvilt mot kungens pass där han kunde skjuta djur i stor myckenhet.

Jägarna jagade med dylika hetshundar även från hästryggen, beväpnade med pistol eller korta studsare. På detta vis jagades viltet tills det var helt utmattat och kunde skjutas eller fällas av hundarna. De stora grandiosa parforcejakterna i Europa var ofta aristokratiska spektakel med publik, hundratals hundar och ibland även orkestrar, fanor och vimplar.

Att hålla med ett fint stall av jakthundar blev norm bland Europas furstar redan under medeltiden. Det var en kostsam affär och en furste kunde omge sig med hundratals hundar. Gaston de Foix (1489–1512), hertig av franska Nemours, sägs ha haft 1.600 hetshundar.
Parforcejakten fick begränsad utbredning i Sverige. Med stora skogar, glesa viltstammar och många gärdesgårdar lämpade sig inte det svenska landskapet särskilt väl, annat än på adelns stora gods och i kungens djurgårdar.

Gustav III:s bror hade fått ett koppel om 30 hetshundar i present från en tysk furste, men det var sannerligen ingen enkel uppgift att jaga med dem. Överhovjägmästaren J.L von Greiff konstaterade torrt och föga entusiastiskt att hundarna ”som woro owana wid gärdesgårdar, höllo ett förfärligt larm då de kommo till någon gärdesgård”.
Även om kungarna omhuldade sina egna hundar var allmogens hundar däremot föga populära. När Johan III på slutet av 1500-talet lät expandera sin 1.500 hektar stora djurgård på södra Öland betvingade han traktens bönder att stympa deras hundar till trebeningar för att de inte skulle frestas förfölja hans vilt.

Kanske var Karl XI:s hund Turck med på de omskrivna hetsjakterna som arrangerades om vintrarna på Mälarens is när uthungrade vargar som underhållning släpptes ut och lät sig hetsas av kungens hundar.
Karl XI höll sig också med stövare, en hundtyp vars tidigaste belägg kan spåras till Gustav Vasa som 1523 lät importera stövare. Kung Fredrik I som förmodligen var den ivrigaste jägaren av alla svenska kungar hade en tax som hette Hans.

Kungliga hundar har också gett upphov till nya begrepp. År 2003 äntrade ett nytt ord Språkrådets lista över nyord: Pompekunskap. Det är ett ord som beskriver kunskap som är trivial, kuriös och relativt oviktig. Pompe var namnet på tre av Karl XII:s hundar. Den första dog år 1699 och begravdes i Karlbergs slottspark, Pompe nummer två följde med sin husse ut i fält och dog år 1703 i arméns fältläger i Polen. Kungen skrev sorgset hem till sin syster Hedvig Sofia om Pompes död och en av kungens tjänstemän, Israel Holmström diktade en hyllning till Pompes eftermäle.

Pompe Kongens trogne dräng
Sof hwar natt i Herrens säng,
Sehn af år och resor trötter
Leed han af wjd Kongens fötter.
Mången stålt och fager mö
Önskade som Pompe lefwa
Tusend hieltar eftersträfwa
At få så som Pompe dö.

Pompe nummer tre dog i Ungern på väg hem från Bender. För övrigt hade kungen ytterligare tre hundar med sig i fält, Caesar, Snushane och Turk. Huruvida denne Turk hade något slags släktskap med kungens fars hund vet vi inte, men dess namn, liksom exemplet med Pompe, tyder på att de karolinska kungarna hade en förhållandevis snäv fantasi när det kom till att namnge hundarna.

För att fortsätta i pompekunskapstraditionens fotspår kan det nämnas att vår nuvarande kung Carl XVI:s hund heter Brandie och är en bayersk viltspårhund. Hon läggs till en lång tradition av kungliga hundar och även hon, liksom Turck, har blivit avbildad. Detta i form av en vindflöjel som kungen fick när han fyllde 73 år.



Anders Lindkvist