Motivet är från Hälsingland och är taget av den kände fotografen Hilding Mickelsson. Hilding har fotograferat en rävtana, ett fångstredskap med många namn: rävklopa, rävtång, rävspita, rävstabbe, rävgaffel eller rävklipa.
Denna enkla fälla var allmänt använd i Norrland, men antas ha nyttjats sedan förhistorisk tid. Utseendet kunde variera men principen var densamma.
Tanan var en bräda, utmejslad ur en flathuggen trädstam eller planka. Den var runt två meter hög och försedd med spetsar upptill.
På den översta spetsen placeras ett bete, förr användes katt- eller ekorrhuvuden, småfågel, en bit fårskinn eller en stekt hästhov.

Det var viktigt att klykorna mellan spetsarna var vassa och smala. Tanken var att här skulle räven fastna med framtassarna när den försökte hoppa och krafsa sig upp till betet. Spetsarna skulle ha en sådan längd så att räven måste ta spjärn i en av de nedre klykorna för att nå betet. När räven fastnade i klykan hade den en smärtsam tid framför sig:


”Räfven blir då hängande, till dess fångstmannen vittjar sina räftänger, oftast först sedan den stackars mickel ihjälhungrad eller ihjälfrusen har gått en synnerligen kvalfull död till mötes på detta pinoredskap, ett af de grymmaste fångstmedel som uppfunnits, ett sannskyldigt korsfästningsredskap för räfven.” (Ur Sven Ekmans Norrlands jakt och fiske (1910).)

Hilding Mickelsson med lappugglor. Foto: Hälsinglands museum

Metoden ansågs dock ha många fördelar. Det var ett billigt fångstverktyg och krävde inga särskilda verktyg eller material, bara ett träd och en yxa.
Med tiden blev också tanan mer effektiv då den kunde stå i flera år och på så vis blev en naturlig del av terrängen och kunde gillras vid behov.
En del smorde in en nyhuggen tana med djurblod för att öka intresset från räven. Rävtanan skulle placeras där man visste att räven hade sina stigar som vid vattendrag och dikeskanter.
Ännu i modern tid påträffas gamla rävtanor i den norrländska naturen.

Rävtanan kom att användas i hundratals år, kanske till och med mer. Men vid 1900-talets början började dylika grymma jaktmetoder att ifrågasättas och förbud kom på tal.
Inskränkningar skedde i 1912 års stadga där metoden endast blev tillåten i Jämtlands län ovanför skyddskogsgränsen och i Västerbotten och Norrbottens lappmarker.
”Fällor, flak och andra giller som dödar eller lemlästar djuren får endast användas för hermelin och andra mindre pälsbärande djur” står det i 1938 års jaktlag – och därmed var rävtanans saga all.


Anders Lindkvist