måndag 23 april

Hund

Publicerad 2 februari 2015 - 13:22

Axet som dödar

Schillerstövaren Atle föll offer för stövarsjukan, eller vandrande ax som sjukdomen numera kallas. Foto: Sabine Tofftén

Något så litet som ett gräsax kan i värsta fall ta livet av en stark jakthund i sina bästa år. Stövarsjuka kallas sjukdomen, men den är lika vanlig på stående fågelhundar och förekommer även hos andra hundar.

Atle var en högt meriterad stövare, både på jaktprov och utställning. Här ses han tillsammans med sin ägare Gunnar Ericsson, när han blev BIS (totalvinnare) på Stövarklubbens jubileumsutställning på Öster Malma 2012. Foto: Marie NylanderGunnar Ericssons schillerstövare, dubbelchampion Ekmarkens Atle, blev drygt sju år gammal. Han dog före jul på färjan från Gotland till fastlandet, på väg till ett större djursjukhus i Stockholm.
Det var fjärde gången Atle drabbades av stövarsjuka. Tre gånger tidigare hade han blivit opererad och återställd, men den fjärde gången orkade inte kroppen.
– Han var tre-fyra år när han fick det första gången, sedan hade han det en gång om året ungefär, berättar Atles ägare, Gunnar Ericsson.

 

V-format
Stövarsjukan orsakas av ett V-format gräsax som andas in i luftvägarna när hunden springer med öppen mun, som ju många jakthundar gör. Hundar från Gotland är överrepresenterade, där finns just de ängsmarker där den här typen av gräs växer.
Axen vandrar i kroppen och kommer ofta ut bakom revbenen, där det bildas en stor böld.
– Hunden blir sjuk väldigt hastigt, säger Gunnar Ericsson och fortsätter:
– Jag har sett andra hundar som varit hängiga länge. Efter ett halvår har det slutat med att det var stövarsjuka.
Han säger också att Atle mycket väl kan ha fått in flera ax vid ett tillfälle, men att de sedan kommit ut vid olika tillfällen.
Gunnar Ericsson har dessutom en känsla av att stövarsjukan har ökat bland hundarna på Gotland.
– Eller så är man bara mer medveten och uppmärksam, säger han.

 

Vandrande ax
Atle behandlades av veterinären Lotta Persson. Stövarsjukan kallas numera ”vandrande ax”, berättar hon. Lotta har en teori om varför sjukdomen är vanlig just på Gotland.
Lotta Persson i skogen, där risken för hundarna att få i sig ax inte är stor. Foto: Classe Persson– Vi har ett mildare klimat och en helt annan vegetation, med mycket ängsmarker och gräs. I Skåne är det till exempel mer odlad mark. Vi släpper också hundarna tidigare på säsongen än ni gör på fastlandet, och har milda höstar och vintrar. När frosten kommer så trillar axen av och lägger sig på backen, säger hon.
– Många kolleger på fastlandet känner inte till problemet alls, säger hon.

 

Hullingar
Axen har hullingar och kan, förutom att hunden andas in dem, kanske även arbeta sig genom huden och in i hundkroppen. Där vandrar de bakåt och kan orsaka bölder som uppstår plötsligt på lår, länd, tassar eller sätta sig i halsmandlarna. De kan också leda till varbildning i brösthålan eller lunginflammation.
– Det klassiska är bölden efter revbenen, men det är väldigt sällan man hittar axen vid en operation.
– De kan ligga hur länge som helst inkapslade och ge olika reaktioner. Hunden har ont, är trött och man får inga påtagliga provsvar om det inte är en aktiv inflammation.
Lotta Persson har hört sig för hos de större klinikerna på Gotland och kommit fram till att ungefär 30–35 fall per år opereras för vandrande ax.
– Det är mest jakthundar men även andra hundar, säger hon och tillägger att sjukdomen troligen är ganska underdiagnosticerad.

 

Bra råd
Lotta är själv jägare och har ett bra råd till jakthundsägarna på Gotland, men även till dem som jagar i ängsmarker på andra ställen i landet.
– Jag kammar alltid mina hundar med en fin, tät kam efter jakten och det bara dröser av ax, det är drivor på golvet efteråt.
– Titta också i munnen och kika ner i svalget och plocka bort eventuella växtdelar.
Kamningen gäller även korthåriga raser, axen är små och kan kila sig in under täckhåren.

Löste gåtan

Veterinären Jan Frendin på SLU i Uppsala löste gåtan med stövarsjukan i slutet av 1980-talet. Han skrev i Svensk Veterinärtidning 1989:
”Tecken på sjukdom kan uppträda när som helst under året men är vanligare under slutet av jaktsäsongen och under sommarhalvåret. De första tecknen kan vara att hunden visar nedsatt jaktlust och den drivande hunden kanske ”tappar” oftare än vanligt. Foderlusten minskar, pälsen blir glanslös och mjällig och hunden tappar med tiden hull. Efter en tid som kan variera från veckor till månader uppträder vanligtvis en ansvällning någonstans i området bröstkorg-revbensbåge eller flank.”
Ax från kvickrot, lundelm, ängshavre och backskafting har identifierats i samband med operationer av sjuka hundar.

Skribent

Marie Gadolin

marie.gadolin@svenskjakt.se

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Senaste nytt

    Hundar till salu på Annonstorget

    Mest läst

      Samtidigt på JaktPlay

      Färre skadades
      Antalet skadade och dödade hundar minskade med totalt 17 procent under 2015.
      Gör din egen hundmat
      Här får du några tips på hur du gör hundmat.
      Jaga med förnuft när det är kallt
      Sträng kyla är farligt för hunden
      Varg angriper jämthund
      Varning för starka bilder

      Mina artiklar

      För att ta del av dina artiklar behöver du ett medlemskap med tidning hos Svenska Jägareförbundet