Var alltid beredd att sluta om valpen visar sig uttråkad och sätt absolut aldrig press på den.

En trädskällare kan till exempel uppmuntras att skälla på en fågelvinge, som hålls en bit upp i ett träd. När valpen inte kan nå vingen, börjar den strax skälla, och då sänker du genast ner den. Efter ett tag låter du hunden skälla en minut eller två.

Överdriv inte övningen, speciellt inte om hundens intresse är svalt. När den väl kommer ut i skogen ska du se att intresset finns där ändå.

Med en vinge i änden på ett spö kan du också tidigt träna en stående fågelhundvalp att stå för och på kommando resa ”fågel” hemma på gräsmattan.

Så småningom kan du träna stadga med kastade duvor eller öva stånd med levande fåglar i kontrollerade situationer. Men rådgör först med en erfaren dressör av stående fågelhundar. Det är lätt att med alltför ambitiös artificiell träning påverka stånd och resning negativt.

Korv, köttbullar och skinn

En blivande spårhund kan uppmuntras att spåra med hjälp av trillade köttbullar eller släpade korvbitar. Och grythundvalpen kan lockas in i ett träningsgryt med hjälp av korvbitar eller ett skinn. Öva den att genast komma ur grytet när du kallar.

Själv har jag haft bäst nytta av sådana tidiga övningar när det gäller apportering och inlärning av stadga hos fågelhundar.

Genom att rulla iväg en tennisboll utan att valpen får rusa efter och sedan uppmuntra den att hämta bollen, lär jag den från första stund att alltid vänta på kommando innan den får hämta.

Snart behöver jag inte hindra hunden med handen och sedan dröjer det inte länge förrän den sätter sig så fort den ser en rullande boll. På så sätt grundläggs en stadga under jakt. Även själva apporteringen brukar följa med på köpet om hundens anlag är goda.

Kunskap och färdigheter

Då och då hör man att det inte är duvor eller fågelvingar den stående hunden ska stå för och inte heller blod från tamsvin spårhunden ska följa eller köttbullar den ska leta upp, och så vidare.

De som framför dessa åsikter skiljer inte på kunskap och färdigheter.

En färdighet är ett redskap, med vilket man bland annat kan skaffa sig kunskap. Läsning till exempel. Man måste inte lära sig läsa i en medicinsk ABC-bok för att senare kunna bli läkare. Det räcker att lära sig läsa, därefter tillämpar man denna färdighet för att erövra önskvärd kunskap.

Det är på liknande sätt med artificiell jaktträning.

Lär inte att jaga

Du lär inte valpen eller unghunden att jaga. Vad du lär den är grunddragen i rasens jaktbeteende under strikt kontrollerade former i en störningsfri miljö.

När hunden uppnått lämplig ålder tar du med den ut i jaktmarken och lär den tillämpa dessa färdigheter i en ny miljö med nya dofter och riktigt vilt.

Eftersom de olika kommandona redan är inlärda behöver unghunden nu endast lära sig att den ska reagera likadant på dem i skogen med de nya retningar den där utsätts för.

Speciellt vid träning av dressyrkrävande raser som stående, stötande och apporterande fågelhundar är metoden effektiv.

Snabbare injagning

När du inte behöver lära hunden allt från början ute i jaktmarkerna undviks många konflikter, vilket naturligtvis gör injagningen av hunden både snabbare och effektivare och resultatet bättre och hållbarare.

Även här är det naturligtvis idealiskt om hunden gör rätt från början, och chansen att lyckas med det ökar markant om unghunden förberetts väl genom artificiella jaktövningar hemma på tomten.

Artikeln är hämtad ur Svensk Jakts Tema ”Valpuppfostran” i nr 4–2010.