Sten var biologen som övergav läraryrket för att få ägna sig åt jakt och hundar. Han blev jaktjournalist med småviltjakt och fågelhundar som specialitet. Sten skrev flera böcker, sammanlagt blev det tio utgåvor, och hans bok om fågelhundars dressyr och injagning (1990) räknas som en klassiker.

Han medverkade också i flera facktidskrifter, men när Jägareförbundet 1993 startade tidningen Jakthunden kom Sten att samla alla sina ägg i förbundets korg. Han blev en självklar centralgestalt i det väl sammansvetsade gäng som producerade inte bara tidningen Svensk Jakt utan också Svensk Jakt Nyheter, Jakthunden och ungdomstidningen Akila.

Kunnig och generös

Sten var en driven fotograf. Han var generös och delade gärna med sig av sina kunskaper. På våra redaktionsmöten höll han till exempel kurser i konsten att fotografera hundar i rörelse.

Han var också duktig reportageskrivare som med sin stora kunskapsbredd kunde ge sig in i de flesta ämnesområden. Under många år hade Sten det redaktionella ansvaret för specialsidorna om vapen och skytte.

Genom Stens texter löpte inte sällan en pedagogisk, röd tråd. Det var hans lärarbakgrund som lyste igenom. Hans förmåga att servera även faktatungt material på ett lättillgängligt sätt togs tidigt tillvara av Jägareförbundet. Redan i den reviderade upplagan av gamla Jägarskolan 1995 medverkande Sten med hundavsnittet. När den ersattes av bokpaketet Nya jägarskolan 2005 skrev Sten böckerna om vapen och skytte samt jakthundar. När sedan den skämtsamt benämnda Ny-nya Jägarskolan kom 2010 var Sten huvudförfattare och redaktör.

Åtskilliga svenska jägare har således läst till jägarexamen genom Stens försorg utan att kanske veta om det.

Jägare först och främst

Framför allt var Sten emellertid jägare. Trots att han jagat i många länder och sett nästan hela världen var det jakten på hemmamarkerna i Skåne som betydde mest. Han var inte så litet patriot.

Sten främsta intresse var fågeljakt. Såsom det anstår en äkta skåning brann han inte lika mycket för älgjakt, men var ändå nyfiken på hur sådan jakt går till på riktigt. När vi var färdiga med Ny-nya Jägarskolan, i vilken jag också medverkade, skulle vi fira saken genom att Sten skulle följa mig hem och jaga älg.

Det ville sig inte förrän sista dagen. Sten hade fått sitt pass och installerat sig med studsare och kamera. Kameran hade han lagt på sin stolryggsäck. Själv satt han på en trebensstol bredvid.

Inte långt därifrån tog hunden upp ko med kalv. Det blev spännande minuter, varvid Sten undan för undan flyttade sig något. När hund, ko och kalv dök upp hade han kommit för långt bort från kameran! Hela ekipaget gick i promenadtakt rakt mot honom i briljant belysning av kvällssolen. Sten övervägde ett kort ögonblick att resa sig för att ta kameran. Men han vågade inte. Älgkon skulle ha sett rörelsen och kastat.

Med sorg i hjärtat fick därför Sten se hur den perfekta jaktbilden långsamt, långsamt gled honom ur händerna.

Men han sköt kalven!