Fågel som gräsand och fasan betraktas som tamdjur så länge de är under uppfödning, och ryms därmed inom djurskyddslagstiftningen. I den stund de släpps fria blir de vilda och sorteras som allt annat vilt in under jaktlagstiftningen.

Av radions rapportering framgår att utredaren, tidigare landshövdingen i Värmlands län Eva Eriksson, inte är nöjd med nuvarande ordning.

Eva Eriksson föreslår i utredningen, som beställdes av den förra regeringen, att ett nytt kapitel införs i djurskyddslagen, med syfte att skydda vilda djur som satts ut i naturen. Endast den utsättare som ser till att fåglarna har möjlighet att klara sig ska få tillstånd för utsättning.

– Djur ska inte utsättas för lidande, det är själva grundvalen i vår djurskyddslagstiftning. Och här har vi då en grupp djur som föds upp och sedan sätts ut och då utsätts för lidande eftersom de inte kan leva i de betingelserna eftersom de är uppfödda, säger Eva Eriksson till Sveriges Radio.

Om detta går att säga mycket. Till exempel kan man fundera på vad det kommer att leda till i sin förlängning om vilda djur ska betraktas på samma sätt som tama vad gäller kravet på att människor ska sörja för att de har föda, skydd och omvårdnad.

Ska bönderna se till att det säkert finns foder till vildsvinen? Ska skogsbolagen plantera tall med det uttalade syftet att hålla älgen med mat?

När fåglar sätts ut är ett fundament att fåglarna har skydd och mat. Utsättaren som släpper fåglar vind för våg har satsat pengar och arbete i onödan, eftersom de inte kommer att klara sig. I varje fall kommer de inte att stanna där de sattes ut. I den delen alltså inga problem.

Det är när man funderar på vad som händer senare som det börjar bli intressant, och besvärligt. Vad gräsänderna beträffar, och det var sådana radioinslaget handlade om, så flyttar de på sig när kylan kommer och isarna lägger sig. Stannar de dör de, så enkelt är det.

För att uttrycka det försiktigt, det blir inte lätt för utsättaren att hjälpa gräsänderna att överleva när de flugit någon annanstans. Och vem ska kunna skilja på en utsatt and och en som är kläckt i naturen?

Enligt andfågelforskaren Johan Elmberg är dödligheten hos utsatta gräsänder högre än bland naturligt förekommande, eftersom de är sämre än sina i naturen kläckta artfränder på att hitta mat.

Men att vara ett ungt vilt djur är extremt riskfyllt, oavsett ursprung. Några siffror:

Dödligheten för fältharens ungar är så hög som 70–80 procent.

Av nyfödda rådjurskid dör 20–40 procent någon gång under de första dagarna.

Dalripans kycklingar har det tufft. Ungefär hälften dör inom en månad efter att de kläckts.

Tjädern har det minst sagt också besvärligt. Vissa år är förlusterna redan på äggstadiet så stor som 80 procent. Kycklingdödligheten är störst den närmaste tiden efter kläckningen. Men även bland vuxna tjädrar är dödligheten hög, vissa år uppgår den till cirka 30 procent.

Kanadagåsens ungar har det bättre eftersom de det första året har skydd och hjälp av föräldrafåglarna. Man räknar med en dödlighet på 20–25 procent. Men under det andra levnadsåret blir det så mycket tuffare för den hårda gåsen med en dödlighet på drygt 40 procent.

Att vara flyttfågel är ännu värre. Enligt uppgifter på ornitologernas hemsida lämnar 450 miljoner fåglar Sverige varje höst. Man uppskattar att 60–75 procent, eller 300 miljoner fåglar, aldrig kommer tillbaka. De dör på grund av stora hav, dåligt väder, brist på föda, av kyla och värme och genom sjukdomar.

Att dödligheten bland några månader gamla gräsänder är så hög är alltså inget att förvånas eller förfasa sig över. Naturen är stenhård. Fåglar, särskilt om de är unga när vintern kommer, dukar under i en förskräckande omfattning med mänskliga mått mätt. Och detta oavsett om de är kläckta under en gräsandshona eller i en kläckningsmaskin.

Åt det finns inget att göra. Inte ens för en utredare med de bästa avsikter.