Tänk dig en gåsmorgon. Ni ligger med flera liggömslen i bredd och ser en gåsflock komma in. Fåglarna kupar vingarna och glider in för landning i bredd, men lite utspridda även i djupled. Någon är framför de andra, några andra en bit bakom.

Frys bilden och fundera på vad som sker. Är ni ovana gåsjägare finns det en uppenbar risk att alla låser på ett mål som verkar enkelt. Resultatet? Troligen bara en väldigt hårt träffad ledargås. Resten av flocken kommer undan.

Just före skottchansen finns två beslut att fatta. Den första är när det är dags att börja skjuta. Den andra är på vilken fågel.

Det första beslutet är enkelt om gåsflocken är på väg in för att landa. En fågel som flyger in framför en flock ska inte beskjutas. Den kan få flyga över eller ännu hellre landa bland bulvanerna. Rätt tillfälle kommer när merparten av flocken hunnit in på hagelhåll. Då kan alla jägare få en chans.

Ibland sveper flockar förbi ute på flankerna. Håll gärna igen på skyttet och studera en flock eller två. Låt resultatet avgöra hur ni tacklar andra flockar som kommer samma väg. Vissa dagar vänder de runt och landar, andra dagar passerar de bara.

”Grundregeln är så kallad naturlig målfördelning…”

Nästa beslut är vem som skjuter vilken fågel. Grundregeln är så kallad naturlig målfördelning: En skytt till höger tar en fågel till höger i flocken, en skytt till vänster en fågel till vänster. Flyger flocken förbi över eller framför gömslena från vänster mot höger släpper skytten längst till vänster förbi några fåglar innan han eller hon börjar skjuta. Det ger även de andra skyttarna en chans. När fåglar passerar på endera sidan är det främst skytten på den flanken som skjuter. Om andra skyttar har bra skotthåll och säkerheten tillåter det kan de skjuta, men annars får de avstå.

Fler får skottchans

Vid en klappjakt på änder kan taktiken likna den på gåsjakt. Ifall skyttarna står efter varandra på flottar ska den första skytten släppa några änder i en flock över sig innan han eller hon börjar skjuta. Då får fler skottchans.

”Rutinerade jaktkamrater förbättrar varandras chanser…”

Annat fågelvilt är betydligt kvickare i vändningarna och måste behandlas därefter. När det gäller duvor, kråkor eller vilda änder över vettar är sällskapsjakter uteslutna. Det handlar snarare om att ett par jägare delar gömsle. De tjänar ofta på att turas om att ta vartannat förstaskott. Efter det första skottet tar var och en den chans de bjuds.

Rutinerade jaktkamrater förbättrar varandras chanser genom att välja fågel så att kamraten får ett naturligt andraläge. Det kan till exempel innebära att inte skjuta den första utan den andra inkommande fågeln. Men när man nått den nivån fungerar det ofta bra att börja skjuta samtidigt. Då väljer man sällan samma fågel och kan också förutse fåglarnas reaktioner så att man blir mindre beroende av de lugna förstaskottslägena.

Stående fågelhund

Jakt över stående eller stötande fågelhund har sina egna mönster. Det kan hända att hundföraren ger detaljerade instruktioner, till exempel när hunden inte är så erfaren. Då gäller de.

Ibland turas man om att skjuta. Ibland kan vardera skytt välja en fågel på sin sida av en flock. Beroende på var hundar eller människor befinner sig är det inte ovanligt att bara en av er får en skottchans. Händer det dig tar du skottet snabbt och beslutsamt, annars ser du på när kamraten tar det.

”Oavsett jaktform är det bra att resonera i förväg om vem som ska ta vilka lägen …”

I skog är det svårt att veta hur kamraten uppfattar situationen, om han eller hon ens ser fågeln eller vet var hunden är. Givet ett säkert läge skjuter därför den som får chansen utan att vänta.

Oavsett jaktform är det bra att resonera i förväg om vem som ska ta vilka lägen, både för trivsel och effektivitet. Det hjälper dessutom nybörjaren att förstå hur situationerna förväntas se ut. Men när flera jägare skjuter samtidigt på flera fåglar är naturlig målfördelning nyckeln. Håll din sida av flocken, men släpp vid behov förbi några fåglar åt kamraterna först.