Jonas Paulsson är uppvuxen med jagande släktingar runt sig.
– De flesta var lantbrukare, för dem fanns jakten naturligt i tillvaron, berättar Jonas, som gärna följde med ut på jakt.
När han var runt 20 år blev suget efter egen hund för stort och han skaffade en jaktgolden.
– Det var en rolig hund, jag lärde mig mycket och tränade apportering. Sedan träffade jag min fru som hade weimaraner, vi tränade mycket ihop och hängde med Vorstehklubben. Jag tog jägarexamen och vi skaffade strävhårig vorsteh. Den rasen fastnade vi stenhårt för och idag har vi fyra och ska ha vår andra valpkull i sommar, berättar han.
– Vi håller också hundkurser sedan många år.
Jonas har gått den långa vägen inom Jägareförbundet. Han kommer från Knislinge norr om Kristianstad och gick med i Kristianstad-Bromölla jaktvårdskrets. Han blev sekreterare i kretsen och därefter ordförande, vilket han fortfarande är.
– Men det är sista året nu, säger han.

Länsordförande
Vägen var den samma inom länsföreningen, där han först blev sekreterare och nu för andra året är Jägareförbundet Skånes ordförande.
Till yrket är Jonas Paulsson IT-chef på Furuboda, en ideell organisation med säte strax söder om Kristianstad. Föreningen arbetar bland annat med rehabilitering och utbildning av funktionshindrade. Där har han varit verksam i 15 år och arbetade innan det som IT-konsult.
– Jag jobbar ju i en ideell organisation, om än på tjänstemannasidan, och vet hur det fungerar och vad som krävs. Det blir nyttigt och intressant att dra paralleller till Jägareförbundet, tycker han. 
Varför vill du sitta i Jägareförbundets styrelse?
– Det är en superspännande utmaning, jag får lära mig mer om förbundet och får en större inblick i arbetet.
Vad kan du bidra med i styrelsearbetet?
– Kommunikation, information och digitala kanaler är områden där förbundet kan utvecklas. Det har jag jobbat professionellt med i 20–25 år. Jag kan också bidra med kunskap från ett län som skiljer sig mycket från resten av landet.
Vilka är förbundets styrkor respektive svagheter?
– Styrkan är att det är vi som kan den svenska jakten och sitter inne med enormt mycket kunnande om djur och natur. Det ska vi vara rädda om, ingen kan slå oss på fingrarna där. Organisationens storlek är också en styrka.
– En svaghet är att vi inte lyckas få med oss ännu fler jägare. Vi behöver bli duktigare på att förklara vad vi gör för den svenska jakten och varför man ska vara medlem. Men det har redan blivit bättre och tydligare.
Vilka frågor är viktigast för förbundet att driva i dag och i framtiden?
– Vargen. Förbundet behöver positionera sig på ett bra sätt. Domstolar ska inte förvalta vilt, det måste vi arbeta stenhårt med.
– Vi behöver också hitta sätt där vi kan samarbeta med övriga intressen, som skogen, markägarna, lantbrukarna. Vi behöver vara mer överens på högsta nivå och ha en gemensam hållning och linje innan frågor kommer ut i offentligheten, eller remisser kommer från departementen. Det har vi mycket att vinna på, även om vi inte är överens om precis allt, som till exempel betesskador. 
Gäller det samarbetet även miljöorganisationerna?
– Vi kan ta vara på att vi agerar lokalt och regionalt. Pratar vi med Naturskyddsföreningen i Skåne är vi överens om det mesta. Backar vi bandet några år så var många med i både Jägareförbundet och Naturskyddsföreningen eller ornitologerna.
– Vi skulle kunna hitta ett symbolprojekt där vi har samsyn, till exempel rapphönan, och jobba tillsammans som med pilgrimsfalken och fjällgåsen. Då kan man nå ut med information om biologisk mångfald.
Vilken eller vilka utmaningar väntar jägarna i framtiden?
– Utmaningen är densamma inom all ideell verksamhet, att möta människor på nya sätt och förklara varför ett medlemskap är viktigt. Vi behöver finnas ute på sociala medier. Är vi inte där, ja då ”finns” vi inte. Utbildningar, instruktionsfilmer, möten, allt ska finnas på nätet.
– Jag blir skogstokig när jag ser hur många mil konsulenter sitter och kör bil till möten. Vi ska ju vara en grön organisation och kan jobba smartare, med videokonferenser till exempel.
– I Skåne har vi också jobbat mycket med föryngring och har en ”ung” styrelse. Vi fyller på med folk i 25–30-årsåldern. Det gäller att hitta en bra mix och vi är på god väg. De äldre med erfarenhet behövs också, men kanske kan trappa ner lite, så de inte plötsligt tar slut för att de inte orkar göra allt.
Vilka jaktliga frågor brinner du för?
– Hageljakten, fältviltet och fågeljakten, som verkar försvinna mer och mer. Idag ska alla skjuta med kula, vara med på drevjakter och skjuta mycket klövvilt.
– Utfodringsfrågan behöver bli mer nyanserad.
– Samförvaltning av klövviltsarter. Ska vi verkligen byråkratisera fler arter, är det vad medlemmarna vill? 
Hur mycket jagar du? 
– 20–30 dagar per säsong. Helst fältfågel och det övriga skånska viltet, hare, hjort och vildsvin. Jag har också en son i tonåren som gärna hänger med.