Jag hoppades då att Johanna Sandahl, som ordförande i Svenska Naturskyddsföreningen, skulle inse vilket ansvar hon har – även för de som inte bor i storstädernas mest centrala delar.
Strax före jul gav Högsta förvaltningsdomstolen de ideella naturskyddsorganisationerna rätt att, som företrädare för allmänheten, överklaga jaktbeslut till domstol. Jag hoppades då att Johanna Sandahl, som ordförande i Svenska Naturskyddsföreningen, skulle inse vilket ansvar hon har – även för de som inte bor i storstädernas mest centrala delar.
Idag inser jag att jag var allt för optimistisk. På debattplats i Upsala Nya Tidning läser jag att hon istället för att lyssna på vad den svenska allmänheten vill i vargfrågan hotar med att ta sina representanter ur, och bojkotta, de demokratiskt sammansatta viltförvaltningsdelegationerna. Detta eftersom de inte beslutar som Johanna Sandahl vill.
Enligt Sandahl fungerar inte viltförvaltningsdelegationerna eftersom, enligt henne, 12 av 14 representanter inte tycker som hon tycker. 

Jag frågar dig, Johanna:
1) 12 av 14 – hur stor procentuell andel är det?
2) Hur stort stöd har licensjakten på varg i Sveriges riksdag?
3) Vem är det svenska folkets främsta företrädare?
4) Vad står det i Högsta förvaltningsdomstolens domskäl när de beslutade att jaktfrågor åter ska kunna överklagas till domstol?
5) Vilka borde Sveriges största ideella naturskyddsorganisation företräda? 

Jag ska hjälpa dig med svaren:
1) Cirka 86%
2) Cirka 87%
3) Sveriges riksdag
4) ”Även i svensk rätt är det en bärande tanke bakom miljöorganisationers talerätt att de ska företräda allmänna intressen.”
5) Ja, vad tycker du, Johanna Sandahl?

Mats S Johansson