På vissa skolor kommer många elever vanemässigt med sjukskrivningslappar från föräldrarna när det är skidåkning på idrotten, och på andra springer elever i de yngre åren hem för att hämta sina skidor om de ser en chans att få delta i de äldre barnens sena idrottspass. På vissa skolor kommer barnen med stövlar på fötterna om det regnar, på andra kommer de i tygskor. Jag tror att det beror på vilka upplevelser de har sedan tidigare och vad de brukar göra med sina familjer. Sådant lämnar djupa spår hos barn.

Olika bakgrund
Förra året fick jag erbjudandet att börja jobba på en liten friskola i Vännäs kommun. Den har drivits som föräldrakooperativ sedan den kommunala skolverksamheten i byggnaden lades ner i mitten på 90-talet. Skolan ligger ensligt placerad mitt emellan två små samhällen som uppstod under byggnationen av två kraftverk i Umeälven på 60-talet och här går både barn vars familjer lever av skogs- och jordbruk och barn som bor i centralorten Vännäs och vars föräldrar pendlar till sina arbeten i Umeå.

Kan vi inte få följa med och jaga?
När man arbetar i en klass med 14 elever, fler var det inte förra året, så får man chansen att lära känna barnen ganska nära. Varje fredag klistrade jag in ett brev från mig till eleverna i deras loggbok och sedan skrev de ett svar till mig. Det handlade mestadels om hur veckans lektioner gått och om det fanns något de behövde ytterligare hjälp för att klara av, men ofta smög det sig in något om vad man skulle göra till helgen eller frågor till mig om vad jag tyckte om något eller vad jag skulle göra under helgen. Jag jagar ganska mycket och det var också det jag brukade skriva som svar i loggböckerna. I november kom så frågan från en av flickorna i klassen:
– Peter, kan inte vi få följa med dig och jaga någon gång?
Flera av de andra eleverna höll med! Det ville de också göra.

Det tog knappt en vecka
Först kändes det som ännu en elevönskan som skulle bli svår att uppfylla, men tanken stannade kvar i mig. Någon tid därefter träffade jag Micke, pappa till en flicka i klassen, och berättade för honom att det fanns elever som var nyfikna på jakt men som inte hade någon att följa med ut i skogen. Jag minns inte riktigt vad resten av samtalet med Micke handlade om, men han avslutade med:
– Jag hör av mig.
Det tog knappt en vecka innan han ringde mig. Han hade snackat med kompisarna som jagar i Mjösjö viltvårdsområde (VVO), och nu ville de bjuda in min klass, en åldersblandad klass 5–6, på en dags har- och rävjakt.

Drev i skogen
I februari 2014 hände det så för första gången att jag och hela min klass jagade tillsammans. Vi hade förberett oss så bra vi kunde. Vi hade lärt oss om olika jaktformer, gjort studiebesök på Jägareförbundet i Umeå, pratat om hur man klär sig, vad som bör finnas med i ryggsäcken och förberett foliepaket att värma på elden som lunch. Det blev en fantastiskt trevlig dag i skogen, där både räv- och harhundar lyckades åstadkomma drev. 

… å en gång till
Micke kom med en ny inbjudan till klassen, och en fredag i september 2014, stod återigen hela klassen uppställd på skolgården tidigt på morgonen med ryggsäckar på ryggen och stövlar på fötterna, ivriga och förväntansfulla. I år var det sjutton barn som skulle med på jakt.
Från Mjösjö VVO ställde elva jägare upp med bilar, hundar samt sin tid och sitt kunnande. Helt fantastiskt!
Väl på plats delade vi upp oss i flera grupper. Barnen fick själva välja om de ville följa med på har- eller rävjakt och sen bar det av i olika riktningar.
Även i år lyste hararna med sin frånvaro, och inte ens de mest rutinerade hundarna presterade något drev.
För rävjägarna gick det bättre. Sex av barnen fick vara med när en räv lämnade grytet och slog omkull efter ett välriktat skott av Joakim Rudolfsson.
Lunchen skulle serveras i jaktkojan klockan 12.00, men innan dess gjordes ett sista försök på ett avlägset gryt i andra änden av markerna. Den här gången fick femton av eleverna vara med när grythunden Bosse, en Parson Russell Terrier, tryckte ut en räv som snabbt fälldes av Kristoffer Wennberg.

Fortsatt viltvårdsarbete
Dagen avslutades med en fantastisk pyttipanna som skolans husmor Ingela skickat med.
Alla satt runt elden och pratade om vad de upplevt under dagen.
Skratt, glädje, frågor och svar.
Gamla rutinerade jägare delade med sig av sina erfarenheter till unga blivande jägare. Så har det alltid varit. Jag hoppas att det alltid fortsätter så.
Stort tack till alla er som bidrog till den lyckade jaktdagen. Den lämnade bestående och positiva spår hos barnen i klass 5–6 på den lilla skolan i Hällfors, Vännäs, och nu planerar vi för ett fortsatt samarbete med viltvårdområdet i form av foderhäckar, en häckningsflotte och holkar.
Stövlar på!
Peter Lindgren
Klassföreståndare åk 5–6, Hällfors friskola