Dramat på Hössjö

Sedan två år tillbaka är jag bosatt i Umeå. I egenskap av jägmästarstudent har man möjlighet att vara med i Skogshögskolans studentkårs egna jaktvårdsförening, JVF. Föreningen har i dagslaget 8090 medlemmar, endast studenter, och jagar på 7.000 ha fördelat på tre områden i Umeåtrakten. Då medelåldern är någonstans kring 2122 år är vi ett sannerligen ungt jaktlag, men med erfarenheter från Skåne i söder till Norrbotten i norr.

Förra årets älgtilldelning var 24 vuxna djur och fritt på kalvar. Följande historia utspelar sig på onsdagen, första älgjaktsveckan i september. Den är en skriven av mig själv, Kenny Svahn (hundförare), Axel Widerberg (passkytt) och Hampus Plantman (passkytt).

Denna onsdagsmorgon skulle JVF jaga av jaktlagets minsta område, Hössjö. Marken är cirka 700 ha stor och har en egen licens om fyra vuxna älgar och fyra kalvar. Jaktlyckan under det två första dagarna hade varit god, tre vuxna och tre tre kalvar hängde i slakteriet. Cirka 40 personer slöt upp vid samlingen klockan 05.15 utanför universitetet. Efter instruktioner från jaktledare Linus Wildmark om att det skulle skjutas två hondjur och två tjurar, lottades passen. Jag själv var en fyra hundförare. Snart satt hela jaktlaget i bilar på väg mot Hössjö.

Axel berättar:

Det var en ganska kylig morgon med regn i luften. Jag hade egentligen ingen motivation alls för att jaga denna morgon. Det var fjärde säsongen med norrländsk älgjakt för mig, och det hade hittills varit minst sagt resultatlöst.

Jag hade, för ovanlighetens skull, dragit ett hyfsat lovande pass i områdets västra del. Vinden visade sig vara sydlig vilket gjorde mig riktigt entusiastisk. Min förhoppning var att de älgar som ville lämna såten skulle gå söderut, få vind av den södra passkedjan och vända mot nordväst.

Passet stod strategiskt placerat i kanten av gles tallskog. Framför mig sträckte sig skogen 120 meter österut innan den övergick till hygge. Ett hygge som även markerade skogens slut 50 meter söder om mig. Jag intalade mig själv att härifrån kan en eventuell älg komma.

Väl på plats i tornet, med bössan laddad, hörselkåpor påslagna och radion på rätt kanal, inväntade jag lugnt dagens första släpp. Förväntningarna är ändå alltid på topp när man just kommit ut på pass. 

Efter cirka 20 minuter var alla på plats och dagens hundförare släppte sina hundar. Ko med dubbelkalv observerades av en passkytt i såtens norra delar. Den hundförare som gick närmast mig släppte sin hund strax norr om passet, och jag funderade på hur lång tid det kommer att ta innan upptag. Tanken hann knappt lämna mig innan en rörelse i högra ögonvrån fångade min uppmärksamhet. En älg kom smygande söderifrån, till synes ostörd. Då älgen valde att gå i en kantzon med mycket gran, kunde jag inte avgöra om det var ett skjutbart djur.

Jag ser snart att det är att det är ett litet hondjur, men finns det en kalv i närheten? Älgen går lugnt, jag har därför gott om tid på mig att avgöra om det är ett ensamt djur eller ej. Älgen tar ett par försiktiga steg och verkar ana att något inte står rätt till. I och med dessa steg har jag fått fritt skottfält och ren bredsida. Jag har ännu inte sett några som helst tecken på att denna älg har en kalv med sig och är helt övertygad om att det är en kviga.

Då skottet går faller kvigan till marken, som träffad av blixten och jag funderar lite över reaktionen samtidigt som jag repeterar. Hårkorset ligger kvar på älgen i händelse av att skottet tagit lite högt. Det visade sig senare att det tog i halsen och med handen på hjärtat var det väl kanske inte riktigt där jag siktade…

Då ser jag en rörelse i kikarens högra kant. Det kommer mer älg! Lika övertygad som jag var för tio sekunder sedan att jag skjutit en kviga, är jag nu att det kommer kalvar efter. Så fort jag granskar inkommande älg kan jag dock konstatera att den har små, nyfejade horn. Tjuren kommer sakta travande, i samma spår som kvigan.

Innan jag hinner fundera särskilt mycket över situationen är tjuren framme vid kvigan och stannar, till synes en aning konfunderad över varför det ligger en artfrände i vägen. Då min personligen högt värderade Tikka i kaliber .308 åter talar blir det full fart på tjuren. Nytt skott i loppet, sving igenom bogen och andra skottet går. Tjuren faller efter ytterligare 25 meter och dubblén är ett faktum. Hundarna har varit släppta i max fem minuter.

Axel med sin tjur.

Efter en snabb rapport på radion till jaktledare Linus funderar jag på att fylla på med fler skott i bössan. Samtidigt slänger jag en snabb blick mot hygget framför mig och håller på att ropa högt. Ytterligare två älgar kommer travande över hygget, samtidigt hörs de första trevande hundskallen i fjärran. Duon består av en skoveltjur som följs av ett hondjur. De kommer passera i hyggeskanten rakt framför mig.

Jag får en fråga över radion av den närmsta hundföraren om dennes hund är vid mitt pass. Jag viskar snabbt till svar att jag har mera älg på mig.

Då stannar tjuren med bredsida rakt framför mig. Samtidigt som jag osäkrar blir jag tveksam. Hur långt håll är det egentligen? Jag tvekar en sekund och slänger en blick över kikaren. Nej, det är inte för långt. När jag får in tjuren i siktet igen har han dessvärre vänt sig rakt ifrån mig och chansen till skott är borta. Nåväl, han står fortfarande stilla och det krävs bara att han vrider sig igen så är chansen tillbaka, hinner jag tänka. PANG! Det smäller ett skott, alldeles i närheten och jag håller bokstavligen på att trilla ur tornet. I stridens hetta har jag glömt bort att det fortfarande jagas runt om mig…

Kenny berättar:

Under hela septemberveckan skulle min far, Ola, tillsammans med gråwachteln Micko göra mig sällskap uppe i Umeå. Micko är åtta år och i det närmaste att beskriva som en kortdrivare. Han har en viss försmak för älg, men även rådjur, vildsvin och räv har skjutis för honom under årens lopp. Då JVF endast är till för studenter fick pappa gå bösslös tillsammans med mig som en hundförarenhet.

Vi skulle släppa nästan mitt i marken, vid kanten mellan ett hygge och ett röjningsbestånd. Efter att ha stått och väntat in alla passkyttar fick vi slutligen klartecken. Micko släpptes och for genast in i ungskogen, med nosen ställd söderut.
Knappt hade vi stått och väntat mer än ett par minut förrän tre studsarsmällar ekar ifrån närmaste passet. I samma stund hör vi Mickos skall en bit bort.

Snart hör jag på radion att passkytten Axel fällt en kviga och en tjur. Jag ropar till Axel för att fråga om Micko är vid älgarna, men får bara ett viskande till svar: Jag har mera älg på mig.

När jag hör detta förflyttar jag mig 20 meter ut på hygget, för att kunna se ner över krönet. Pappa, som håller pejlen, tittar under tiden åt det håll Micko försvann. Knappt hinner jag ställa mig tillrätta förrän en tjur och ett ensam hondjur kommer travande över hygget, tidigare dolda bakom krönet. De fortsätter snett åt mitt håll, och stannar upp på knappt 50 meter. Jag osäkrar halvautomaten och lägger hårkorsett i bogen på tjuren. Visserligen ser jag inga kalvar bakom hondjuret, men tar det säkra före det osäkra.

När skottet går hoppar min ovetande far nästan högt. Han har stått med ryggen till och har inte beskådat dramat. I samma stund som jag kramat avtryckaren och tomhylsan lämnar patronläget står tjuren helt stilla. Ingen skottreaktion överhuvudtaget. Han vänder sig sedan rakt mot mig. Jag blir lite osäker på hur skottet tagit, så jag lägger åter hårkorset i bogen när tjuren på nytt vänder bredsidan till. Knappt har smällen ekat ut för än tjuren faller till marken, blodet ur näsborrarna vittnar om en vital träff. Hondjuret får löpa vidare.

Då allt gått så fort hann jag inte dra ner kåporna över öronen, och det är först nu jag ser att det är en skapligt tjur. I hörsnäckan hör jag jaktledaren Linus ropa på sin breda skånska: Vuxenförbud tills skytten rapporterar!

Jag svarar på Linus anrop och rapporterar vad som ligger, samtidigt som jag upplyser om att hondjuret är på väg norrut, nu råder det tjurförbud…

Kenny med tjur.

Hampus berättar:

Jag satt på pass 21, en gles fröträdställning med en sikt på cirka 500 meter. Ett riktigt kanonpass bortsett från att pass 9 var tvungen att släppa förbi sig det förmodade viltet innan de skulle komma till mitt pass. När jag väl kom på pass började jag våndas över vilket sikte man skulle ha. Stråket där älgarna borde komma var nära, cirka 30 meter, men man såg över ett stort område. Självsäker som man är så föll valet till slut på aimpointet, för korta håll.

Efter 30 minuter släpptes hundarna från tre olika håll och tämligen snart smäller det framför mig på grannpasset, pass nr 9 såklart! Jag hör i radion att han skjutit en dubblé på tjur och kviga.

Jaha, där rök de chanserna för att skjuta en älg idag, hinner jag tänka, när Axel meddelar att han har fler älgar i passet. Sedan smäller det igen! En tjur har fått bita i gräset, även den precis framför mig. Hundföraren Kenny rapporterar att det även var en kviga med som springer mot passkedjan 20, 21 och 8.

Jag ser älgen komma travande i god fart på långt håll och jag börjar småsvettas. Kommer den i passet eller kommer den utom räckhåll för aimpointet? Jag våndas under vad som känns som en evighet och älgen hinner närmare. Under tiden rapporterar båda grannpassen att älgen är på väg till mitt pass. Nu jäklar gäller det att inte göra bort sig!

När kvigan är på cirka 300 meter ser det ut som hon är på väg att vinkla bortåt, så när hon försvinner in i en skogsdunge sträcker jag mig ner i ryggsäcken, plockar upp kikarsiktet och monterar på det. Precis när jag är färdig kommer jag på att det inte är inskjutet med de nya skotten. Lyckligtvis har jag ett par av de gamla i ryggsäcken som jag rotar fram, mer eller mindre panikartat. Jag pillar i ett i magasinet och ett i loppet.

Kvigan kommer i sådan fart att hon inte märker när jag för sådant liv. När hon kommer ut ur dungen ser det ut som det ska bli ett långskott. Precis när jag ska göra mig klar vinklar kvigan nittio grader och kommer rakt emot mig. När älgen är på 30 meter vinklar den av. Jag skjuter första skottet när den passerar mig precis rätt i passet. Jag ser att det tar bra, men ovillig som man är att göra bort sig följer jag upp med ett andra skott. Knappt hinner de sista nervryckningarna dö ut förrän jag meddelar jaktledaren Linus. På nytt hörs han skånska stämma: Jakten avbryts på grund av fullt slakteri!

Hampus med kviga.

Vid senare efterforskning kunde vi konstatera att Micko fick upp alla fyra älgarna inne i ungskogen. De båda älgarna som Axel sköt var antagligen kons fjolårskalvar, då hon nu var kalvlös.

För att summera dagen hade alltså Axel skjutit en dubblé på en mindre tjur och kviga. Han hade därefter siktat på den tjur som Kenny sköt, som senare visade sig vara en tolvtaggare. Hampus hann med att byta både sikte och skott innan han sköt kon, ironiskt nog på trettio meter. Och allt detta inom loppet av 17 minuter! Alla älgarna för Micko!

Jag behöver väl knappast säga att det här är ett jakthistoria som kommer följa med mig, Axel och Hampus många år framöver. Även min far Ola var mycket nöjd, det är utan tvekan den bästa jaktdagen vi har haft med Micko om än en ovanligt kort sådan!