Det hade varit riktig rävjakt i byn, alltså rävjakt med stövare. Min jaktkompis och jag hade tillfrågats om vi kunde hjälpa till att täcka passen, men av skilda anledningar hade vi nödgats tacka nej. Journalister och fotografer jobbar ju gudbevars även på helger ibland.

Intresset för jakten och nyfikenheten på resultatet av densamma drev oss dock att på kvällen bjuda in oss till en av dem som varit med. Det var en äldre karl, en skicklig jägare och fångstman som vi kände väl, men som hade det emot sig att han ofta tog till när han skulle berätta episoder ur jägarlivet. En överdrifternas man.

Över kaffebordet redogjorde denne för jakten, och det var givetvis han själv som fått avsluta den genom att skjuta drevräven.

Vi blev eld och lågor och ville se räven eller åtminstone skinnet, om det nu var så att den redan var flådd.

Det visade sig omöjligt. Det hade nämligen slumpat sig så att räven sin vana trogen sökt sig ner på den förrädiska älvsisen för att bli kvitt hunden, något som förstås vår kaffevärd i god tid hade räknat ut och därför tagit pass ute på en udde.

Det var bara på de bredaste selen som isen låg från strand till strand. På strömsträckorna däremellan gick älven öppen på mitten.

När den röde kom luffande och fick skottet föll den inte direkt utan kastade bort från skytten och ut på isen, där den blev liggande. Den var ordentligt död, men hade hunnit så långt ut att den hamnat alldeles i kanten av strömvaken, dit vår sagesman inte vågade sig för att bärga den. Han hade i stället koncentrerat sina ansträngningar på att fånga hunden och hindra den från att ge sig ut till sitt byte.

Det fanns helt enkelt ingenting mer att göra än att lämna räven, trots att ett rävskinn på den här tiden var värt över 700 kronor.

När rävskytten kommit så här långt i berättelsen fick han ett underligt, hungrigt drag kring munnen. Ena mungipan drogs bakåt och uppåt. Det såg ut som att han visste att vi visste att han ljög.

Vi höll naturligtvis god min, men så snart vi tackat för oss och kommit utanför dörren släppte vi genast fram all återhållen munterhet, slog oss på knäna och skrattade. Tänk, att kunna fabricera en så enastående berättelse!

Historien med räven spreds och blev så småningom ett talesätt. Han har nog en räv på isen, hette det, så snart någon skroderade, bredde på eller förstorade en jaktlig tilldragelse.

Tiden gick och händelsen med räven på iskanten började sjunka undan. Den skulle nog också ha försvunnit i glömskans mörka djup om det inte varit för en särskild episod några år senare.

Vi hade varit flitiga, min jaktkompis och jag, och satt upp en mängd knipholkar längs vår sida av älven. Nu skulle dessa ses till och förses med nytt bomaterial, vilket som bekant går bäst på vårvintern när morgnarna är ljusa och medan skaren ännu bär.

Vi hade precis hunnit göra vid den sista holken och var på hemväg, när vi mötte en äldre man som i sin tur var i färd med att ta upp sina lakkrokar. Vi stannade och pratade en stund. Han var från grannbyn och ville veta vilka vi var som i likhet med honom valt att möta gryningen ute i markerna. Vi redogjorde för våra släktskapsförhållanden och andra bekantskaper. Därvid kom även vår rävjägare att nämnas.

– Ja, honom känner jag gott, förklarade lakfiskaren. Han sköt förresten en räv här för några år sedan, nästan precis där vi nu står. Men den räven blev liggande där ute vid strömvaken och frös till slut fast i isen. Det var ingen som vågade hämta den och det var nog klokt att ingen försökte, för det hade kunnat kosta livet.

Vi bara tittade på varandra när vi fortsatte hemåt. Ingen sa ett ord. Det behövdes inte heller.

Publicerades första gången i Svensk Jakt nr 4/2022