Vakskyttet på räv brukar ta sin början i november, när snön kommit och räven blivit ”vacker”. Men långt tidigare måste traktens rävar ha åtlats in, det vill säga vant sig vid att under sina nattliga fodersök regelbundet besöka åteln.

Vare sig man åtlar med fisk eller med slaktavfall från jakten är det svårt att få åtelmaterialet att räcka till. Genom kråkfåglarnas försorg försvinner även en rejäl åtel tämligen fort. Åteln måste då fyllas på. Görs inte det kommer rävarna att söka sig någon annanstans. De måste vänjas vid att alltid kunna hitta någonting ätbart vid sina besök på åtelplatsen.

Gjuta i isblock

Ett bra sätt att få åtelmaterialet att räcka är att gjuta in det i isblock och bjuda räven på ”isglass”. Man tager vad man haver i fråga om åtelmaterial, lägger det i en plasthink, häller på vatten och låter det frysa ihop. Hur lång tid det tar beror på yttertemperaturen, men ett säkert tecken på att blocken ”bottenfrusit” är när plasthinkens botten börjar bukta ut.

När den gör det bär man hinken till åtelplatsen och vänder den upp och ner. Vill inte isblocket släppa av sig självt häller man bara på lite varmt vatten.

Man har nu skapat ett åtelblock som kråkfåglarna inte rår på under dagen och som räven därför får ha för sig själv under natten. Inget djur orkar föra bort det från åtelplatsen och en räv kan ligga och arbeta med isklumpen en hel natt. Den kommer att gräva och gnaga och få loss små bitar då och då, men den glömmer inte var maten finns och återvänder natt efter natt till sin ”isglass” som kommer att räcka ett bra tag. I alla fall så länge det är kallt.

Den jakt som avkastar mest åtelmaterial är älgjakten och ett utmärkt basmaterial till rävens ”isglass” är de älgskallar som numera inte tas tillvara.

Isglass och godis

Genom att först flå och sedan klyva upp några älgskallar i lämpliga bitar (så de ryms i en hink) kan man snabbt och enkelt skapa perfekta åtelblock. Vid flåningen behöver man inte vara alltför noga, skinnet längst fram på mulen kan gott sitta kvar. Skallen från en kalv klyvs på längden och bredden, skallen från en fullstor älg kan behöva klyvas i tre bitar på bredden.

Utgångsmaterialet kan naturligtvis också bestå av annat än älgskallar. Skräpfisk fungerar också bra. Det är egentligen bara fantasin som sätter gränser för vad som kan ingå i receptet.

Åtelplatsens attraktionskraft förstärks dessutom betydligt om man förutom ”isglass” även serverar räven litet ”plockgodis”. Det är små kött- eller fiskbitar som kastas ut i terrängen runt själva åteln som räven sedan går runt och plockar upp.

När man tillverkar sådant kötthack går man motsatt väg och börjar med att hacka upp ett fruset stycke fisk eller köttavfall i små, små bitar. Sedan samlar man kötthacket i en hink och kastar ut det runt åtelplatsen med en foderskopa varje gång man besöker åteln.

Det är lättast att hacka upp slaktavfall i små flisor medan det är fruset.

Rävens ”plockgodis” kastas ut med foderskopa på åtelplatsen.

Börja med att flå älgskallarna och låt gärna skinnet längst ut på mulen sitta kvar.

Genom att klyva upp älgskallarna får man ett mer finfördelat åtelmaterial att frysa in.

Lägg material inklusive spillet i en hink, häll vatten på och låt hinken stå ute i minusgrader.

Tippa slutligen upp ”bakverket” på foderplatsen.